Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
tanke på att vara den gamla damen behjälplig. Men den
lilla raska backfischen betedde sig helt annorlunda. Med
ett: »Får jag lov, nådig fru», räckte hon den gamla damen
sin hand och med den andra tog hon emot hennes
resväska. En varm blick och ett par tacksamma ord
belönade henne.
Suse lutade sig tillbaka i sitt hörn. Den unga flickan
mitt emot såg ofta nyfiket på henne med stora blå ögon.
»O, Rudelsburg!» utbrast hon plötsligt. Nu böjde sig
Suse också fram och de bägge bredbrättade hattarna stötte
emot varandra. Då skrattade de unga flickorna och som
på kommando ryckte de sina hattar tillbaka. Därigenom
var isen bruten.
»Är det inte förtjusande?» frågade den lilla; »där borta
är Bismarckstornet. — Har ni varit på Rudelsburg någon
gång?»
>Nej, vi ha mest varit vid sjön», svarade Suse och
tyckte att hennes svar lät mycket förnämt.
»Det var skada», sade den andra, »vi äro ofta där. Jag
är i en pension i Arnstadt och varje pingst och ofta även
under sommarferierna gör hela pensionen en tur dit.»
»Jag far också förbi Arnstadt», sade Suse livligt.
»Ack, så trevligt, då få vi sällskap! Jag heter Luh,
men det är naturligtvis förkortat, ty jag är döpt till Luise:
Luise Wermann. Min bästa vän i pensionen kallar jag
för Muh; hon heter Maria och är helt enkelt förtjusande.
Ni får se henne, ty hon är naturligtvis nere och möter
mig. Jag har varit på silverbröllop hos min moster i
Naumburg. Hon är nämligen den enda släkting i världen,
jag har, inga föräldrar och inga syskon.» En skugga flög
över hennes ansikte. »Men så har jag min förtjusande
Muh», sade hon och strålade åter upp. »Och ni?»
Suse nämnde sitt namn, sade vad hennes pappa var
och ansåg det även nödvändigt framhålla, att hon hade
en väninna, som var mycket fin och mycket rik, men
det tycktes inte göra något intryck på Luh. Den gamla
damen i andra hörnet smålog, när hon hörde de bägge
flickornas pladder.
I Weimar fladdrade en hel skara fram och tillbaka på
perrongen. Säkerligen var det minst ett dussin unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
