Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
hon sig att väcka till livs dylika intressen, när hon åter
kom hem. Var det inte lustigt? Från den lilla byn där
uppe bland bergen, som hon betraktat med så stort förakt,
medförde hon högre intressen till den stora staden. Ack,
vad det skulle bli trevligt! Hon skulle be mamma, att
de fingo bilda en liten klubb, där goda böcker skulle läsas;
musicera skulle de också göra. Mitt under allt detta kom
hon ihåg, att till påsk skulle hon ju enligt faderns önskan
till seminariet i G. Nåja, kanske kunde han förmås att
avstå från denna tanke.
»Ser du, mitt barn», sade farbror och smekte Suses
hand, »vi här på landet ha tid och ro att leva djupare.
Jag skulle vilja säga att vi föra ett långsammare liv, men
vi kunna göra det rikare. I vår vrå bland bergen undgår
oss ingen ny stjärna, som dyker upp på konstens himmel,
men liksom med de verkliga stjärnorna kunna vi endast
beundra dem på avstånd. Blott de, som dikta och
komponera kunna få lysa in i våra mottagliga hjärtan.
Komponera — ja, hur blir det med det, min unge vän?»
Den gamle herrn markerade på bordskivan klaverspelet.
Innan herr Richter satte sig vid flygeln, drack man en
skål för alla dem, som taga livet på allvar.
Suse såg förvånad ut; för något sådant skålade folk
vanligen inte. Hon tänkte efter. Hennes pappa skulle
nog gärna vilja, att hon också tog livet något allvarligare,
att hon som så många andra valde sig ett yrke och sedan
uträttade något däri.
Den unge mannen släckte ljusen på pianot. Faster gav
Suse en vink att lägga bort arbetet. Sedan sutto hon och
Annemarie hand i hand. Herr Richter började spela;
hänförande strömmade tonpärlorna fram under hans känsliga
spel. Så en paus och därefter en ton, som långsamt förklingade.
Ouverturen till »Friskytten» började. Den unge mannen
spelade mästerligt; han tycktes inte känna till några
svårigheter och hans minne svek honom aldrig. Fingrarna
vägrade honom aldrig sin tjänst i fråga om kraft och
smidighet. Men vad som var mera värt än allt detta, vad
som visade att han var en konstnär av Guds nåde, det
var att han trängde djupt in i den mästares själ, vars verk
han spelade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
