Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
en promenad till middagen. Suse måste ha litet ledigt,
eller hur?»
De voro överens. Solskenet lockade, Annemarie, den
lilla husmodern, bredde ett par smörgåsar, vilket vann
Käthes fulla erkännande. Båda hängde sin halmhatt på
armen och spände upp parasollen — Käthe hade lånat
ett av fastern — och så bar det i väg ut i den härliga
morgonen. Vad Käthe var glad. Hon stannade framför
varje särskilt hög gran och beundrade den. Vid den första
lilla bäck, som plaskande flöt förbi med sitt klara vatten,
föll hon ned och drack ur handen. Ingen mötte dem.
De kommo allt djupare in i skogen. Ängarna lågo
smaragdgröna där, och först på närmare håll upptäckte man
blomsterprakten på dem.
»Här lägga vi oss», föreslog Suse. Käthe var med på
allt. Efter denna timmes promenad var hon redan
hungrig. De slogo sig ned just i skogsbrynet i skuggan av
några stora träd. Runt omkring dem doftade det av
blommor, jord och kåda. Guldglänsande skalbaggar sprungo
av och an bland gräset.
»Så himmelskt!» sade Käthe och sträckte ut sig i gräset.
Medan Suse packade upp smörgåsarna, låg Käthe och
tittade upp i den mörkblå skyn.
»Gudomligt», sade hon efter en stund. Suse, som satt
med armarna knäppta om knäna, smålog. Hon var så
glad; det var så lugnt i hennes lilla hjärta. Hon kände
sig också hungrig, men tänkte att när det kom till kritan
ville nog Käthe ha hennes andel också; luften här uppe
gav en sådan aptit.
»Nu kommer jag att resa till Frauenfeld varje sommar»,
förklarade Käthe, »och när jag slutat skolan reser jag hit
för att stanna ett helt år. Men du äter ju inte! Jag är
fortfarande hungrig.»
»Se här, tag den», sade Suse — »jag har — jag kan
gott vänta till middagen!»
Det smakade Käthe förträffligt. Hon anade ju ej, hur
osjälviskt Suse handlade.
Efter en stund drog Käthe upp sin klocka. Snart halv
tolv. Alltså hemåt! De mötte barn, som sökte efter
blåbär eller svamp. På bortvägen hade Käthe av idel för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
