Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
man kunde bereda av de härliga röda bären. Suse tänkte
inte längre på sin sorg. Hon läste upp ett par recept till
kakor och gelé. Så mycket hon redan kunde. Hon
föreföll sig själv riktigt huslig.
Fastern arbetade i köket. Nu gjorde hon ett litet
uppehåll och kom ut till de andra i trädgården. Frukosttiden
var inne, och hon gjorde i ordning litet mat. John tog
sin smörgås och fortsatte att »arbeta». Han hade ett
förfärligt besvär, den lille pysen. Ölfaten lastades av och på,
tunnlar grävdes, berg kastades upp, över vilka han sedan
i sitt anletes svett drog ölvagnen.
Fru Volland anmärkte, att de kära resenärerna nu redan
sutto på tåget. I Weimar skulle resan avbrytas på några
timmar, för att man i förbifarten skulle få bese Goethes
och Schillers hus. Först klockan sju på aftonen skulle
man vara framme i Leipzig.
Man kom att tala om resor. Fru Volland hade inte
varit långt utom sitt kära Thüringen. Hon längtade inte
heller ut i världen. För henne var hemmet med allt
dess arbete tillräckligt.
Annorlunda var förhållandet med fru Wehner. Hon
hade berest halva Europa. »Och så komma i en sådan
här avkrok», sade hon. Hon hade varit med sina föräldrar
i Paris, där de tillbringat ett år. Hon talade gärna om
deras vistelse där och höll fast vid, att Paris var den
vackraste och intressantaste staden i hela världen. Hon
berättade om livet där, om de härliga gamla kyrkorna,
om Invaliddomen, där den store Napoleons kvarlevor vila
i en marmorsarkofag. Hon kunde ej beskriva den
egendomligt högtidliga stämning, som fick makt med henne
varje gång hon trädde in i Notre-damekyrkan. Om de
gamla gråa stenarna kunde tala! Om vilken prakt och
vilka historiska händelser skulle de icke förtälja!
Fru Wehner fortsatte att berätta, ty allt blev åter levande
inom henne, och mången gång greps hon av en häftig
längtan att Mer störta sig in i det pulserande livet. Men
då behövdes blott, såsom just nu, att John kom flygande
emot henne med utbredda armar, så var längtan ut i
världen borta. Här bland de tysta bergen hos man och barn,
här, där hon funnit lyckan, var hon hemma. »Nej, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
