Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
skogen. Folket sade, att han hade björnen till
bror och vargen till kusin. Han kände till alla
vilddjur och fruktade dem icke, men höll sig
undan för menniskorna, ja, han såg till och med
icke på dem... Sådan var han; vid Gud är
det icke dagsens sanning! Det hände, att han
kastade en blick på mig, och då kände jag en
kåre längs ryggen... Men han var i alla fall
en god menniska; han gaf mig ganska bra med
mat, så det har jag ingenting att säga om.
Bo-hvetegröt och flott funnos alltid hos honom, och
om han någon gång sköt en and, fick jag med
af den. Rätt ska’ vara rätt; ty sådan mat
erhöll jag... Sålunda lefde vi båda tillsamman.
Roman gick ut i skogen och läste under tiden
in mig, för att ej vilddjur skulle äta upp mig.
Längre fram gaf man honom en hustru, som
hette Oksana. Det var pan, som förärade henne
åt honom. Han kallade nämligen Roman till
sig och sade till honom: »Gift dig!» Roman
svarade: »Hvad skall jag med hustru? Hvar
skall jag göra af käringen i skogen, då jag utom
henne har en pojke där? Jag vill inte gifta
mig!» Det var icke hans vana att rasa med
gäntorna. Det var alltihop det! Men pan var
listig, han ...
När jag erinrar mig den panen, tänker jag
för mig själf, att sådana icke finnas numera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
