Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Oksana, min lilla dufva, hörde jag
honom ängsligt mumla — hvilken är det, som
jämrar sig därute i skogen?
Han slog oroligt omkring sig med armarna
och lyssnade.
— Hä!, mumlade han ånyo, det var ingen.
Det är stormen, som brusar i skogen... Det
är ingenting annat än skogen, som susar...
som susar.
Några minuter förgingo. Genom de små
fönstren såg man oupphörligt blåaktiga blixtar.
De höga träden utanför dem upplystes i
fantastiska konturer, för att därefter åter försvinna
i mörker, midt under stormens ilskna tjut. Det
skarpa skenet från en blixt fördunklade
plötsligt för ett ögonblick lampans svaga, flämtande
låga, och i skogen hördes tätt intill en ojämt
rullande åskknall.
Gubben kastade sig ånyo oroligt på bänken
och framstönade:
— Oksana, dufvan min, hvilken är det, som
skjuter i skogen?
— Sof, farfar, sof! — förnams från spisen
Motrjas lugna stämma. — Det är alltid så:
bara stormen kommer, skall han ropa på
Oksana, som, fast han glömt det, är död för många
år sedan. — Oj! Oj! Motrja gäspade och
mumlade en bön, och snart rådde åter i kojan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
