Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle ringaren, Våridyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unga har han ledsagat till det sista
hvilorummet, men själf är han ännu vid lif. Det
är tungt. Många, många gånger — han har till
och med tappat bort räkningen på dem — har
han väntat denna vårens högtid. Hur
mångfaldiga gånger har han icke bidat den
bestämda timmen kl. 12 på natten just i detta
torn. Och se, nu har Gud skickat honom upp
hit igen...!
Den gamle gick fram mot torngluggen och
stödde sig med armbågarne mot karmen.
Där nere, rundt omkring kyrkan, förde
grafvarna ett tynande lif på kyrkogården. De gamla
korsen sträckte liksom beskyddande ut sina
armar öfver dem. Här och där stod en björk,
ännu icke betäckt med löf, och lutade sig öfver
någon graf... Men dess späda knoppar
uppsände mot Mickäitsch sina dofter, och det
fläktade en dyster frid från den eviga sömnens
boningar...
Hvilket skall väl den gamles öde blifva
innan årets slut? Skall han åter streta hit upp
i tornkammaren under bronsklockan för att med
de ljudande slagen väcka den lätt slumrande
natten eller skall han ligga... just därnere i
kyrkogårdens mörka hörn, under korset? Gud
allena vet det... Själf är han beredd.
— Men nu har Han emellertid sändt mig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
