Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle ringaren, Våridyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jord och himmel, det hvita molnet, som sakta
sväfvar i den blånande rymden, den mörka
skogen, som knappt hörbart hviskar därnere,
och plasket från den i dunklet osynliga ån —
allt detta var honom bekant, allt var honom
kärt...
Det var ej för intet, som han här framlefvat
hela sitt lif...
Det länge sedan förgångna lefver upp inför
honom... Han minnes, huru han första
gången med sin far klättrade hit upp... Herre
Gud, hvad det är längesedan... och likväl
huru nyss! Han ser sig själf som en ljushårig
pilt, hans ögon stråla; vinden, men icke en
sådan, som upprör gatudammet, utan ett slags
särskild vind, som på ljudlösa vingar sväfvar
högt öfver jorden, rör hans hår i oordning...
Därnere, långt, långt borta, gå ett slags små
menniskor, och byn är äfven så liten och
skogen har dragit sig tillbaka i fjärran, och det
runda fältet, hvarest den lilla byn ligger, synes
så ofantligt, nästan ändlöst...
— Ack, se där ligger det ju allt samman!,
smålog den grånade gubben och blickade ned
på ett mindre fält.
Så är det med lifvet också... I
ungdomsåren ser man icke dess slut, man skådar icke
gränsen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
