Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle ringaren, Våridyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsjöngo den gamle ett fröjdfullt »Kristus är
uppstånden!», och de allra minsta små diskanterna
liksom skyndade sig för att ej blifva efter,
blandade sina jublande toner med de stora, och
sjöngo som små barn, täflande med hvarandra:
»Kristus är uppstånden!» Och det gamla
tornet tycktes darra och vackla, och vinden, som
svalkade ringarens anlete, skakade sina mäktiga
vingar och upprepade: »Kristus är uppstånden!»
Det gamla hjärtat hade nu förgätit allt det
förgångna, både mödorna och oförrätterna. Den
gamle ringaren hade nu glömt, att lifvet för
honom bestod i att vara innesluten i det dystra,
trånga tornet, att han var ensam i världen, likt
en gammal stubbe, sönderfallen genom ovädrens
härjningar... Han hör dessa sjungande,
gråtande toner, som sväfva upp mot höjden och
åter sjunka ned mot den arma jorden, och det
förefaller honom, som vore han omgifven af
sina söner och barnbarn och som vore det deras
af glädje uppfylda röster, de storas och de smås,
som, sammansmältande till en kör, sjunga för
honom om den sällhet och den lycka, han ej
fann i lifvet... Och den gamle ringaren drager
i repen, och tårarne störta ned för hans kinder,
och hjärtat slår häftigt i sin illusoriska lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
