Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - I. Ruinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
sig ett slags fullmakt som uppsyningsman och
tillvällade sig styrelsetömmarne inom slottet.
Han företog en reorganisation, och under några
dagar rådde på ön ett sådant larm, utstöttes
sådana skrän och klagoljud, att man kunde
frestats tro, att turkarne slitit sig lösa ur sina
underjordiska hålor för att hämnas på panerna,
deras förtryckare. Janusch sorterade ruinens
inbyggare och skilde fåren från getterna.
Fåren eller de, hvilka fingo kvarstanna i
slottet, hjälpte honom att fördrifva de
olyckliga getterna, som, i det de satte sig till
motvärn, ådagalade ett förtvifladt men gagnlöst
hjältemod. Sedan ändtligen medelst en tyst,
men icke dess mindre verksam medverkan af
polisbetjenten, ordning ånyo blifvit befäst på
ön, visade det sig, att revolutionen haft ett
bestämdt utpregladt aristokratiskt skaplynne.
Janusch behöll endast »de rättrogne», d. v. s. de,
som voro katoliker, och särskildt de forna
tje-narne eller afkomlingar till tjenare hos
grefve-familjen. De voro i allmänhet gubbar i slitna
rockar eller husarjackor, med stora rödblå
näsor och väpnade med knölpåkar, samt grälsjuka
och afskyvärda käringar, hvilka i sin ytterliga
nöd likväl bevarat sina hufvor och salopper.
Alla tillsammans utgjorde ett ända igenom
likartadt, nära förenadt aristokratiskt samfund, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
