Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - III. Min far och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
ett ungt vilddjur, blickade på henne med
brinnande ögon, inför hvilka lifvets och dödens gåta
för första gången framstod i hela dess fasa,
samt huru man därpå bar ut henne midt ibland
en hop af obekanta menniskor. Säkert hade
man kunnat höra mina återhållna snyftningar
denna min värnlöshets första natt. Ja, nog kom
jag i håg henne! Och ännu ofta, i nattens
dunkel, vaknade jag upp med ett lycksaligt
leende, med denna välsignade okunnighet, som
uppfyller barnets rosendrömmar. Och det
tycktes mig som vore hon ännu mig nära och som
skulle jag genast möta hennes älskliga, ljufva
smekningar. Men mina händer sträcktes ut
mot det tomma mörkret, och min själ
uppfylldes äfven af bitter tomhet; jag tryckte händerna
mot det hårdt klappande lilla hjärtat och heta,
strida tårar brände mina kinder. Ja, nog kom
jag i håg henne!. . . Men vid denna fråga af
den höge, dystre mannen, hos hvilken jag sökt
men icke lyckades finna ett fadershjärta, sjönk
jag ännu mer tillsammans, och jag lösgjorde
sakta min lilla hand ur hans. Och han vände
sig bort från mig med smärta och missnöje.
Han kände, att han icke egde det ringaste
inflytande öfver mig, att emellan oss stod ett
oförklarligt hinder. Han älskade henne för mycket
för att, då hon lefde, lägga märke till mig. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
