Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IV. Jag förvärfvar mig en ny bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
betäckte med ett svagt skimmer den gamla
kyrkogårdens gräsmatta och de bräckliga,
lutande korsen samt öfvergöt med sitt guld de
få ännu hela fönstren i kapellet.
Det var en atmosfer af djupt lugn och stilla
frid, som hvilade öfver den öfvergifna
kyrkogården. Här varseblefvo vi icke mera hvarken
dödskallar eller lemningar efter likkistor. Den
gröna, friska gräsmattan, som sakta sluttade
mot staden, låg utbredd som en slöja,
kärleksfullt döljande de dödens fasor och
vederstyggligheter, som skrinlagts därunder.
Vi voro ensamma. Endast sparfvarne
hoppade gladt omkring, och svalorna flögo ljudlöst
ut och in genom kapellets fönsteröppningar.
Det gamla kapellet stod där dystert lutadt midt
ibland gräsbevuxna grafvar och förfallna, med
slingerväxter betäckta stenmonument, under det
att smörblomster, klöfver och luktvioler rundt
omkring stucko upp sina brokiga små hufvud.
— Här finnes ingen menniska, sade en af
mina drabanter.
— Solen går snart ned, anmärkte en annan
och blickade upp mot himlahvalfvet. Hon hade
emellertid ännu ett stycke kvar, ty hon stod
ofvan berget.
Dörren till kapellet var starkt tillspikad och
fönstren lågo högt öfver marken. Jag hoppa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
