Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IV. Jag förvärfvar mig en ny bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
— Bon I alla här?, frågade jag, under det
vi började stiga ned från höjden.
— Ja, det göra vi.
— Hvar är ert hus då?
Jag kunde nämligen icke föreställa mig, att
ett mig för öfrigt liknande barn kunde lefva
utan hus.
Walek smålog med det för honom
egendomliga, sorgsna leendet, men svarade
ingenting. Vi lemnade de branta bergväggarne på
sidan, emedan Walek kände till en bekvämare
väg. Sedan vi gått tvärs igenom vassen på
det uttorkade kärret och på smala brädstumpar
passerat bäcken, befunno vi oss på slät mark.
Här måste vi skiljas åt. . Efter att hafva tryckt
handen pi, min nye bekante, räckte jag den
äfven åt flickan.
Hon gaf mig smeksamt sin lilla hand, tittade
under lugg med sina blå ögon och frågade:
— Kommer du hit igen till oss?
— Det kan du lita på, svarade jag.
— Ja, hvarför inte!, sade Walek något
tveksamt. Var så god och kom bara den tid, då
de våra äro i staden.
— »De våra» — hvad är det för ena?
— Jo, alla de våra.. . Tiburzij, Lawroffskij,
Turkewitsch . . . professorn... nå den hindrar
då icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
