Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - V. Bekantskapen fortsättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
tvifvel var det något, som förtorkades inom
denna sällsamma flicka, hvilken grät vid
tillfällen, då andra skrattade.
Men huru kunde den gråa stenen
åstadkomma detta? Det förblef för mig en gåta,
förfärligare än alla det gamla slottets spöken.
Huru hemskt än turkarne foro fram under
jorden, huru grymt än den gamle grefven
tuktade dem under stormiga nätter, förklarades
dessa fantastiska ohyggligheter därmed, att de
voro gamla sagor. Men här stod tydligt för
mina ögon någonting förfärligt, obekant. Det
var något oformligt, obevekligt, hårdt och grymt
likt stenen, som hängde öfver det lilla
hufvudet, sugande kindens rosor och beröfvande ögat
dess glans. »Det sker nog om nätterna», tänkte
jag, och en känsla af medömkan, som
stegrades till plåga, sammanpressade mitt hjärta.
Under inflytande af denna känsla stäfjade
jag något min liflighet. Lämpande oss efter det
stilla allvaret hos vår lilla dam, samlade Walek
och jag, sedan vi satt henne ned på gräset,
blommor och små stenar, fångade fjärilar eller
förfärdigade af tegelstenar fällor för sparfvarne.
Utsträckta på gräsmattan utmed Marusja, roade
vi oss ibland med att betrakta himmelen för
att följa molnen, som sväfvade högt öfver det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
