Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - VI. Bland gråa stenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
under det han lappade på sina paltor. Han
lyfte icke ens på hufvudet, då vi trädde in i
källaren, och hade icke hans händer rört sig,
kunde man tagit den gråa figuren för en
fantastisk stenbild. Den andra figuren var
Ma-rusja, med en hög af blommor framför sig,
som hon enligt sin vana plockade i sär. En
solstråle föll på hennes blonda hufvud och
öf-vergöt det helt och hållet med sin glans; det
oaktadt syntes hennes skugga mot den gråa
fonden endast som en liten sällsam, dunkel
fläck, hvilken endast visade sig, spred ut sig
och försvann. När däruppe molnet ilade fram
och skymde solljuset, sänktes källaren i
fullkomligt mörker, och murarne tycktes liksom
skilja sig från hvarandra och försvinna
någonstädes, för att sedermera ånyo uppträda som
skrofliga kalla stenar, starkt hopfogade i en
oupplöslig omfamning och hängande öfver den
späda fliekans figur. Jag erinrade mig
ofrivilligt Waleks ord om den »gråa stenen», som
förkväfde hennes glädtighet, och en vidskeplig
fruktan genombäfvade mitt hjärta. Det
föreföll mig, som kände jag liksom en osynlig,
fasansfull stenblick, hvilken fixerande och lysten
oafvändt bevakade sitt offer.
— Ack, se Walek!, utropade Marusja, glad
att få se brodern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
