Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IX. Dockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
naste färger och ett yppigt lingult hår, en skänk
af vår aflidna moder. Jag hyste stora
förhoppningar till denna docka, och i det jag kallade
min syster till mig på en af trädgårdens
sidogångar, bad jag henne därför låna mig den för
några dagar. Jag bad henne så beskedligt, jag
beskref så lifligt den stackars sjuka flickan,
som aldrig egt en leksak, att Sonja, som i
början endast tryckte dockan hårdare intill sig,
till slut lemnade mig henne och lofvade att
under loppet af några dagar leka med andra
leksaker, utan att, nämna dockan. Den verkan,
denna prydliga porslinsfröken utöfvade på vår
sjuka, öfverträffade all min förväntan.
Marusja, som vissnade- bort Hk en blomma
om hösten, tycktes åter lefva upp, så hårdt
omfamnade hon mig, så högljudt skrattade hon,
under det hon samspråkade med sin nya
bekantskap. Den lilla dockan gjorde nästan
underverk. Marusja, som under lång tid icke
lemnat bädden, började gå och leda med sig
sin hvithåriga dotter, och sprang till och med
emellanåt, släpande med sina svaga fötter. I
motsats härtill beredde denna docka mig själf
många oroliga stunder. Först och främst mötte
jag, då jag bar henne i famnen för att gå till
berget, på vägen den gamle Janusch, som
stannade och länge följde mig med ögonen i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
