Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IX. Dockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
— Jag säger intet, svarade jag sakta.
I — Du säger icke?, röt han till och en
hotande ton låg i rösten.
— Nej, jag säger icke!, hviskade jag ännu
saktare.
— Säg, säger jag! ...
Han upprepade dessa ord med ett
eftertryck, som hade de förorsakat honom en plåga.
Jag kände, huru hans hand darrade, och det
föreföll mig, som hörde jag, huru raseriet sjöd
i hans bröst. Och jag endast sänkte hufvudet
allt lägre, och den ena tåren efter den andra
föll ned på golfvet, men jag upprepade knappt
hörbart:
— Nej, — jag säger icke! Aldrig, aldrig
säger jag det!...
I detta ögonblick tycktes det mig som
vore jag min fars son. Han skulle ej
erhålla något annat svar, huru han än
plågade mig. I mitt bröst höjde sig det
utstötta barnets knappt medvetna känsla af
blygsel, och en brinnande kärlek till dem,
hvilkas förrådande han fordrade. Min far drog
djupt efter anden. Jag ryste ännu, men bittra
tårar brände tillika mina kinder. Och jag
väntade.
Att göra reda för den känsla, jag då erfor,
är mycket svårt. Jag visste att hans vrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
