Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur 1600-talets skollif i Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfällen äfven i biskopens närvaro. De förseelser, på hvilka så
allvarsam bestraffning följde, voro naturligen af gröfre art, såsom
fylleri med åtföljande oljud på gatorna, perlemente och
grasserande, slagsmål, därvid sår eller blodvite uppstått, lossande af
eldvapen inom stadens hank och stör, lägersmål, där den skyldige
ej genom äktenskap ville upprätta den förfördelade —
gymnasister på "25 år" och däröfver voro den tiden ej ovanliga — m. m.,
med ett ord sådana förseelser, som voro straffbara enligt
gällande stadslag. Erkände i sådana mål den anklagade, fick han
undergå skolestufvustraff med ris och prubba. Det betraktades som
ett privilegium och var det också i realiteten, ty agan om ock
hård, var dock i de flesta fall ett lindrigare straff än det, som
skulle utmätts vid rådstufvurätten, och satte enligt tidens
uppfattning ej någon fläck på den felandes heder. Ett exempei ger
härpå ett klart bevis. En gymnasist Toilus Arvidi, hade stulit
läroböcker, som biskopen i Åbo, Gezelius, sändt till Linköping för
försäljning, och som förvarats i Andreaskoret i domkyrkan.
Brottet var uppenbart, och då han syntes mindre ångerfull och
dessutom ej skötte sina studier, fastän han hade lätt för sig, var man
i förstone benägen att hänvisa målet till världslig rätt. Men då
han i sådan händelse förvisso blifvit dömd för kyrkostöld, ville
man af barmhärtighet låta honom undergå skolestraff.
Härigenom räddades hans framtid. Han blef en tämligen berömd
kopparstickare i Antikvitetskollegium.
Men icke ens den allvarsammaste aga var alltid tillräcklig
att hålla ett eller annat dåligt subjekt på dygdens väg. Man fann
sig då nödsakad att tillgripa förvisning som den sista resursen,
ehuru denna straffart ej var känd af gällande författningar. Det
användes därför endast i yttersta nödfall, såsom vid upprepade
återfall groft öfvervåld, som medfört allvarlig kroppsskada,
ihållande lösaktighet m. m. Om ynglingar, som begått dylika
förseelser heter det med rätta att "de böra icke lidas bland Guds
plantor".
Här ett exempel på hur djäknelifvet lyckligtvis mera sällan
kunde urarta: Anklagades Haquinius Andreæ Smolandus att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
