Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolpojksminnen - 4. När vi skulle rymma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rösts utgjutelser från en af Sveriges ungdomar».
Nog sagdt, jag hörde aldrig något af mitt bref.
Men jag skulle icke gifva med mig. Hvad
icke kung och regering ville göra, det skulle jag,
tertianen i Tyska lyceum, ensam uträtta, —
ensam med Pegel till sällskap, — ty det kunde vara
»trist» att alldeles solo vandra genom de stora,
mörka skogarna.
Garibaldis namn flög nu på ryktets vingar
äfver världen! Sverige skulle också innan kort
få sin Garibaldi!
Pegel, utan att egentligen fatta det stora i
min tanke, var gärna med om allt. Han hade
ett hårdt och kärlekslöst hem, från hvilket han
längtade bort. Annat var det med mig. Jag hade
ett godt hem, en öm mor och små syskon,
hvilkas kärlek borde hållit mig kvar, men därpå hade
jag ingen tanke. Barn äro alltid otacksamma.
Nu skulle vi i hast utrusta oss. Jag hade
redan för någon tid sedan gömt undan några
hårda brödkakor i en tom vedlår i förstugan i
akt och mening att få brödet segt och mögligt,
ty just så skulle det vara, så hade det, tillika
med vatten, utgjort Karl XII:s och hans bussars
enda kost. Däraf blef man stark och kunde
eröfra en värld. Dessutom hade jag gömt undan
en stor, gammal köksknif, till hvilken jag sytt
en slida, och när därtill kom, såsom lämplig lektyr
på den långa vägen, tredje cykeln af Topelii
»Fältskärens berättelser», »De blå», så finner
läsaren att utrustningen var alldeles fullständig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
