Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolpojksminnen - 6. Ett hemskt Stockholmsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rättegången gick sin gilla gång. Hvad som
därvid kom i dagen väckte allmän afsky, och
när slutligen dödsdomen föll, var det ingen röst
som höjdes emot dess berättigande. Man var
för några och trettio år sedan ännu icke så
blötsinnad som nu. Det var endast Göthe själf, som
trodde att han skulle få nåd. Han bad att få
tala med kungen själf, och Karl XV besökte
honom också i cellen, men endast för att beröfva
honom sista hoppet.
Att vi pojkar voro mycket intresserade af
saken är ju naturligt. Vi hade ju varit med och
»huggi’n». Vi beslöto därför att olofvandes vara
med och se på afrättningen. Denna var utsatt
till den 8 januari 1862. Klockan half 9 på
morgonen skulle delinkventen afföras från
ransakningshäktet. På Rådhusgården stod vakt
uppställd för att afhålla folket, som, ehuru tyst och
stilla, trängde på. Det vimlade af människor
öfverallt. Strax före 9 trädde Göthe ut, iklädd
civila mörka kläder, samt åtföljd af
fängelsedirektören Jacobson och fängelsepredikanten pastor
Afzelius samt en kommissarie. Göthe såg
märkvärdigt lugn och väl beredd ut. Alla fyra satte
sig upp i den väntande öppna vagnen, och så
bar det af i sakta traf.
Vi pojkar voro redan i väg och gnodde allt
hvad vi orkade. Vid Galgbacken var mycket
folk förut, så att det var omöjligt att se något
mer än spetsgårdens bajonetter, men som pojkar
sällan äro rådlösa, funno vi ett gammalt träd icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
