- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
13

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13

Hvad Nehrman här sagt är i viss mån fullkomligt riktigt,
och den tanke, som genomgår hans yttrande, står den nära, som
föranledt Weismann till haps i det föregående anförda åsigt om
fastställelBeklagan såsom en anticiperad process. Felet i denna
uppfattning af fastställelseklagan ligger dock deri, att man ej hållit i
eär lagstiftarens motiv och institutets teoretiska konstruktion.

Men äfven frånsedt denna mera teoretiska sida af saken torde
det svårligen kunna anses öfverensstämmande med svensk rätt
att påstå, att den provokatoriska rättegången är tillåten, så snart
den instämmande har ett verkligt intresse i sakens omedelbara
afgörande. Antager man detta, måste man ock erkänna den positiva
fastställelseklagans berättigande enligt vår rätt, så snart den ur ett
förment rättsförhållande berättigade hade ett dylikt intresse i
förhållande till motparten. Härigenom blefve såledesfastställelseklagan
enligt svensk rätt i det närmaste underkastad samma regler, som
äro gifna i tyska C. P. O. Mot denna åsigt kan visserligen
. icke anföras den blotta omständigheten, att, såsom i det föregående
angifvits, en allmän bestämmelse i frågan saknas i vår rätt;
afgörande är deremot det förhållandet, att lagstiftaren ansett
nödigt att angifva vissa särskilda fall, då icke blott den provokatoriska

de afhörts i den ifrågavarande rättegången, utgör ett företräde med
afseende på verkan, som tillkommer vittnesmål, upptagna jemlikt nämnda
lagrum, i förhållande till vittnesmål, aflagda i en annan rättegång. Dessa senare
hafva visserligen, derest ej någon eftergift i fråga om ed, jàf eller dylikt
skett, samt vittnena ej kunna på nytt höras, betydelse såsom bevismedel i den
nya rättegången, under förutsättning att något jäf ej förefinnes; deremot kunna
vi ej tillerkänna deras utsagor samma verkan, som om vittnesmålen vore i den
nya rättegången aflagda, utan vi anse, att domaren eger en fri pröfningsrätt
beträffande det bevisvärde, som bör tillkomma dem. Grunden till att vi gifva
vittnesmålen enligt 17: 23 R. B. ett dylikt företräde äT, att nämnda lagrum
ålägger domaren »att fråga allt noga ut, som till ljus i det målet tjena kan»,
hvarigenom således en garanti för vittnesmålets fullständighet med afseende
på det förevarande målet är gifven, under det att, då vittnen -hörts i en
annan rättegång, domaren tydligen endast afsett att vinna den
fullständighet i vittnesmålet, som för den i den rättegången anhängiggjorda saken var
erforderlig, hvarigenom således allt för väl kan. hända, att vittnesmålet för
det 1 den nya rättegången gjorda rättsanspråkets utredning icke kan anses
gifva ett fullständigt uttryck för vittnets iakttagelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free