Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
för honom erforderlig, nemligen att fullt och tydligt
individualisera anspråket, så att man kunde skilja det från hvarje annat;
detta för att motparten ej skulle blifva i saknad af rättskraftens
fördelar ’).
Men ehuru nu angifna uppfattning, enligt hvilkèn svarandens
bestridande af anspråket är af väsentlig betydelse, från principiel
synpunkt svårligen torde kunna vederläggas2), vilja vi å andra sidan
tydligen ej förneka, att enligt positiv svensk rätt ett annat
förhållande eger rum. Vare sig svaranden bestrider eller icke bestrider
anspråket, måste enligt vår rätt käranden anföra tillräckliga skäl för
sitt yrkande, för att domstolen skall bifalla detsamma3). Hvilka
’) Afzelius, »Grunddragen af rättegångsförfarandet i tvistemål», Stockholm
1886, s. 68 synes anse svarandens bestridande af anspråket äfven från principiel
synpunkt oväsentligt för inträdandet af kärandens skyldighet att angifva
tillräckliga grunder för detsamma. Afzelius säger nemligen vid frågan om verkan
af svarandens utevaro vid rättegångens början: »Man skulle möjligen kunna
tycka, att sjelfva anspråket, såsom obestridt, med lika skäl borde af domaren
godkännas. Men detta skulle strida mot domarens rätt att sjelfständigt
till-lämpa lag; han ensam eger afgöra, huruvida anspråket är lagligen grundadt på
de fakta, käranden anfört». Mot detta resonnement vilja vi anmärka, att det
spörsmål, som just vid denna frågas afgörande måste lösas, är det, om domaren, då
svaranden ej bestrider anspråket (vare sig han är närvarande eller uteblir), har
en dylik rätt att sjelfständigt tillämpa lag; från principiel synpunkt synes oss
lösningen icke kunna blifva någon annan än den, att en dylik rätt icke behöfver
tillerkännas domaren. Till detta resultat kommer man, om man noga fasthåller, att
sjelfva förhandlingen inför domstolen icke blott är något i sig fullt sjelfständigt
utan derjemte en länk i den kedja af processuela åtgärder, som afse realisationen
af kärandens förmenta anspråk mot svaranden. Bestrider svaranden ej detsamma,
fins intet absolut hinder emot att anse käranden befogad att skrida till
exekutionsförfarandet; domen, hvarigenom svaranden fäldes, blefve således endast formelt
sedt, ej från materiel synpunkt resultatet af en domarens pröfning.
2) Att fingera ett bestridande af anspråket från svarandens sida, då han ej
infinner sig eller, om tillstädes, underlåter yttra sig om anspråket, är uppenbarligen
detsamma som att förklara ett dylikt bestridande oväsentligt. Jfr BüLOW,
»Civil-processualische Fiktionen nnd Wahrheiten», i Archiv fiir die civilistische Praxis
n. F. XII s. 11 f. Jfr Wach, »Präclusion», i Gbünhutb Zeitschrift VII s. 134 f.
3) Vi kunna icke nnderlåta att särskildt omnämna ett fall, då äfven den
gällande rätten tillerkänner bestridandet af anspråket en väsentlig betydelse, ehuru
detta fall visserligen icke tillhör den ordinära civilprocessen. Det åsyftade fallet
är det, hvarom § 70 (jfr § 71) Konkurslagen handlar. Beträffande i konkursen
bevakade fordringar och för dem gjorda betalnings- och förmånsrättsyrkanden
stadgas det i § 70, att ordföranden skall å inställelsedagen, derest part ej yrkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
