Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
maren har att först bestämma den ställning, han anser sig böra
intaga till frågan om bestridandets betydelse jemte grunden till
densamma. Dervid har han att beakta, att en riktig uppfattning
af civilprocessens natur och parternas inbördes ställning i den
civila’ rättegången fordrar, att parts bevisskyldighet först genom
motpartens bestridande måste utkräfvas, för att domaren ej skall
taga för sanna de af parten anförda omständigheter, samt att
denna uppfattning onekligen allt mer och mer gör sig i praxis
gällande. Tilltror han sig kunna följa denna moderna riktning,
såsom den der från domstolspraxis öfvergått till en
sedvanerätt’), hvilken upphäft 1734 års lags visserligen aldrig direkt
uttalade bestämmelse, så kan och måste han, der vilkoren för
en giltig disposition äro tillstädes, beakta denna egenskap hos
er-■ kännandet; och han kommer i alla fall ej att sakna tillfällen,
då erkännandets egenskap af bevismedel får af honom tagas
i betraktande jemlikt stadgandet i 17 kap. 36 §
Rättegångsbalken 2).
Men för att lemna erkännandet och återgå till bestridandet,
så snart vederparten bestridt den eventuelt bevisskyldiges upp-
’) Med afseende på frågan, när domstolspraxis blir bindande, säger en
författare: »Geht man von dem richtigen Satze aus, dass es bet dem
Gerichts-gebrauehe nioht anf. die ergangenen Entscheidungen selbst, sondern vielmehr
anf die Wirkung ankomme, welche sie aaf die Volksansicht und auf die
Meinung von dem, was Becht sei, äussere, so ist der Gerichtsgebrauch eine
der ehrwürdlgsten Quellen des (Deutschen) Processes.»
2) Beträffande bestridandets betydelse och naturen af ett erkännande
inför rätta röjer sig en viss osäkerhet hos de svenske författare, som
behandlat dessa frågor. Den uppfattning, hvilken, enligt vår åsigt, varit
bestämmande för 1734 års lagstiftare, hade redan fått ett träffande uttryck 1
de af Olavus Petri författade Domarereglerna (8ohück 1 »Samlaren» VII
s. 73). »All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis, ty domaren
skall intet döma utan efter skål och bevist samt »Ingen må heller vittna i
sin egen sak, med mindre han är vittne emot sig, ty då är det bekänd sak.»
Men redan Nehrman, »Inledning till den svenska Processnm Civllem»,
Stockholm 1751, visar sig ganska vacklande. I det kap., som handlar »Om
skäl och bevis i allmänhet», intager Nehrman den principielt riktiga
ståndpunkten, då han till och med i definitionen af beviset inlägger bestridandet
från motpartens sida af bevistemat. Han säger nemligen (s. 219): »BevlR
kallas det, som någon i den tanken tramförer, att domären må derigenom*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
