Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
gifter, inträder dennes bevisskyldighet definitivt, och det gäller
för honom, att af honom påstådda fakta bevisas.
varda öfvertygad, det saken så förevetter, som han "berättat, och till att
vederlägga den, som sådant nekat.’ Ånuu tydligare, om möjligt, uttalar
Nehrman åsigten om bestridandets väsentliga betydelse, då han säger: »Det,
som stridigt är och af kontraparten nekas, det, och intet annat, bör bevisas.
Ty när käranden påstår,, något vara skedt, och svaranden vidgår det, med
samma omständigheter, eller sådana, som ej förändra saken, blifver domaren
öfvertygad, att det är sant, och då är allt vidare bevis öfverflödigt.» Detta
uttalande visar emellertid äfven oklarheten i Nehrmans ståndpunkt.
Dervid har man att observera, att han för tillfallet tycks tänka sig motpartens
ställning till bevistemat blott kanna vara nekande eller vidgående, och vidare
kan man göra gällande att, då Nehrmaw förklarar nekandet vara förutsättning
för bevis, så tager ban ordet beyls i betydelsen af anskaffande af bevismedel
genom den bevUtkyldige, men vill deremot ej säga, att domaren utan att vara
öfvertygad om bevistemats riktighet finge behandla detsamma som sant. Att
denna tolkning af Nehrmans ord är riktig, synes framgå af hvad han säger i
kap. »Om egen bekännelse», hvarest han ej kunnat undgå att mera än vid
behandlingen af bevisläran 1 allmänhet låta sig bestämmas af den gällande
rätten. »Men antingen», yttrar han (s. 258), »confessio och egen bekännelse
bör anses såsom en specles probationis eller ej, håller jag för en onödig fråga.
Ty domaren blifver väl derigenom öfvertygad om sakens sammanhang, men
tilltalanden behöfver då ej framdraga något bevis, när svaranden vidgår
gerningen. I anseende till parten kan det fördenskull ej kallas bevis, men
väl i anseende till domaren.» Af detta uttalande ser det ut, som
Nehb-man aldrig haft en tanke på att fatta erkännandet såsom en
disposition, hvarigenom området för domarens pröfning begränsades. Och då
Nbhrman kommer till särskiljandet af confessio expressa och tacita (s. 262),
lemnar han helt och hållet sin förra uppfattning om bestridandets betydelse
samt erkännandets och bestridandets uttömmande af möjligheterna för
motpartens ställning till det påstådda rättsfaktum. »Men den ena partens
stillatigande inför rätten, när den andra talar osant, kan ej anses som om ett
vidgående, fast vederdelomannen gör bättre, om han genast talar deremot», äro
de ord, hvarmed Nehrman afslutar kap. om erkännandet. Vi se således, att
han i sjelfva verket stod på 1734 års lags ståndpunkt, ehuru dennas
bristfällighet dock tycktes föresväfva honom. Äfven Holmbeegson, »Strödda
anmärkningar om lagens rätta förstånd och tillämpning», Lund 1825, 1 h. s. 5 f., 36 f.
öfverensstämmer i det väsentligaste med Nehrman. I fråga om bestämmelsen
i 17: 33 Rättegångsbalken, »att käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa,
eller vare svaranden fri», säger han, att käranden har att uppgifva ett sådant
faktum, hvarpå påståendet efter lag kan grundas, samt bevisa detta faktums
verklighet, såvida icke svaranden medgifver detsamma, och grunden till
erkännandets betydelse ser han deri, att då någon erkänner ett faktum, »som
efter lag måste ådraga honom sjelf en olägenhet», måste detta anses ha
skett derför, att »ett högre behof eller intresse för sanning tvingat honom
att tala», i följd hvaraf det erkändas sanning kan af Domaren antagas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
