Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Hvad förstås med att beviga något? Med afseende härpå
säger Heuslek, att »den såsom bevis betecknade verksamheten
Lindblad, »Afhandlingar i svenska.rftttegångsläran», Upsala 1838, 1 h., fordrar
icke heller bestridande för bevisskyldighetens inträdande, dock tillägger han
s. 21: »Emellertid gör parten dock försigtigast att bestrida hvad han icke vill
medge, emedan det eljest anföres, säsom en omständighet emot honom, att
hafva lemnat det eller det anförda faktorn obestridt». Och vid behandlingen
af tredskodom enligt 12: 3 Rättegångsbalken förordar han de lege ferenda
■den princip, att svaranden genom sin utevaro skall anses hafva medgifvit
grunden för käromålet (s. 33). I öfverensstämmelse med denna utgångspunkt
förklarar han (s. 37) verkan af eget erkännande vara den af full bevisning,
ehuru han visserligen ock fäster uppmärksamhet vid erkännandets
dispositiva karaktär, äfven då det gäller grunden för käromålet, hvilket erkännande
i så fall af honom anses såsom en disposition öfver sjelfva den rätt, som är
i fråga (s. 39 f.). Till insigt om skilnaden mellan erkännandet af grunden
för anspråket och af detta sjelft, båda betraktade såsom dispositioner, har
icke Lindblad lyckats komma, ehuru visserligen hans fordran, att den
erkännande 1 civilmål skall vara myndig, för att erkännandet skall ha det i
17: 36 bestämda bevisvärde, liksom hans yttrande (s. 16), »att en omyndig
persons erkännande kan väl icke, 1 egenskap af en yttrad vilja, medföra
någon verkan, men svårligen kan det nekas allt afseende å ett dylikt
erkännande, i fråga om sakens rätta sammanhang», häntyda på att bakom hans
uppfattning i enlighet med lagen af erkännandet af ett faktum såsom
bevismedel låg den tanken, att ett dylikt erkännandes väsentliga betydelse dock i
sjelfva verket var att härleda ur dess diäpositiva natur, äfven då dispositionen
icke kunde sägas angå anspråket. Icke heller 1 sitt senare arbete, »Läran om
bevisning Inför rätta», Upsala 1842, har Lindblad kommit till klarhet 1
denna punkt. Då han der (s. 95 f.) skall angifva grunden till den olika
betydelsen af uttrycket »laga ålder» I civila mål och i brottmål, sker detta
genom att påpeka, »att i civila mål erkännandets bevisande kraft
hufvudsakligen hvilar på den erkännandes rättighet att råda öfver sig och sin
egendom». ScHBEVBLiüS, »Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande Civilprocess»,
Lund 1863, s. 266, är mera konseqvent än Lindblad i sin utredning af det
egna erkännandet, med afseende på hvars betydelse han i det hela står på
1734 års lags ståndpunkt. Erkännandet af ett faktum såsom disposition är
emellertid icke honom obekant, ehnru han, i stället för att finna grunden till
denna dispositions giltighet i rätten att förfoga öfver det ifrågavarande
anspråket, anser ett dylikt erkännande 1 sjelfva verket vara en disposition öfver
anspråket.’ Broomé, »Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt»,
Lund 1882, s. 160, säger: »Om man ock från teoretisk synpunkt kan anföra
goda skäl för den åsigten, att eget erkännande egentligen icke är något
bevismedel, enär det gör allt bevis öfverflödigt och så nära sammanhänger
med parts rätt att i civilmål disponera öfver sakens föremål, vare sig detta
sker inför eller utanför rätten, torde det dock, ur praktisk synpunkt, vara
berättigadt att anse det såsom ett medel att åstadkomma visshet om, huru
med en anhängiggjord sak rätteligen förhåller sig.» Enligt vår åsigt åter är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
