Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
v
förutsätter två personer, en aktiv (handelnde) och en passiv
(duldende), en gifvande och en emottagande», samt att »be-
. både från teoretisk och praktisk synpunkt bäst att anse en sak för hvad den
är och för Ingenting annat. Naumann, >Några kortfattade anmärkningar om
laga bevisning» i N. T. IX 8. 136 f. tycks anse att, vid icke-bestridande eller
erkännande, det påstådda faktum fingerat vara bevisadt. »Bevis», säger han,
<ames 1 civilprocessen redan vara för handen, så snart begge parterna icke
tvista om eller uttryckligen medgifva ett faktum. Detta beror på parts rätt
i civilprocessen att sjelf eftergifva sin rätt.» Fiktionen, att
icke-bestridande är fullt bevis, är den brygga, på hvilken praxis passerat från 1734 års
lags uppfattning till den med civilprocessens natur mera förenliga, moderna
meningen. En återgång till 1734 årB lag i denna punkt gör Nordling,
»Förhandlingen om rätt», då han (s. 22) förklarar kärandens bevisskyldighet vara
oberoende af svarandens bestridande af grunden för käromålet, och då han
<s. 29 f.) vänder sig mot åsigten om att erkännandet kan vara en disposition,
i motsats hvaremot han söker göra gällande, att det är ett bevis(förhandlings-)
medel. »Äfven om domaren inser att erkännandet icke är riktigt, men dock
afgifvet med afsigt, har han att upptaga det »àtom bevismedel och derpå
grunda domslutet. Oriktigheten af faktum och domslut kommer honom icke vid,
då tredje mans rätt icke är i fråga.» Genom detta uttalande visar Nordling,
att erkännandets egenskap af bevismedel stundom blott fingeras. Denna sak
kan dock lätt döljas, med legal bevisteori, men huru gå till väga, der fri
bevispröfning gäller äfven i fråga om erkännandets bevisvärde? Kommer icke
der heller oriktigheten af det erkända faktum domaren vid?
Tända vi oss till förslagen till ny processlagstiftning, finna vi
Lag-komitén (»Förslag till Allmän Civillag», Stockholm 1826) i
Rättegångsbalkens 21 kap., som handlar om bevisning i allmänhet, hafva insatt en
bestämmelse, så lydande: »Hvad den, som myndig och vid sundt förstånd är,
frivilligt inför rätten erkänner, vare emot honom bindande.» Jemför man
härmed, hurusom Eomitén i motiven (s. 307 f.) förklarar, »att inför domstol
antages ingenting annat för sant, än det, som i laglig ordning bevises» (jfr s. 285)
samt »att eget erkännande är i sig sjelft mindre ett bevis än ett sätt att göra
bevisning öfverflödig, d. v. s. man befriar vederparten från skyldigheten att
bevisa det erkända faktum», så framgår häraf, att Eomitén klart och tydligt
fattar ett erkännande af ifrågavarande beskaffenhet såsom en disposition,
hvarigenom den erkännande låter ett faktum mot sig gälla, oaktadt för
detsamma icke förts den bevisning, hvarigenom domaren, för att grunda sin
dom på detsamma, eljeit måst öfvertygas om dess riktighet. Derest det inför
rätten gifna erkännandet Icke varit af nu nämnda beskaffenhet, t. ex. afgifvits
af en omyndig, faller det tydligen under det slags bevisning, som omtalas i
kap. 21 § 10. Lagberedningen gjorde 1 denna fråga ingen ändring i Lagkomiténs
förslag (»Förslag till Rättegångsbalk», Stockholm 1849). Och den af såväl
Komitén som Beredningen gifna bestämmelsen: »Återkallar någon,hvad han
erkänt och viser med klara Bkäl, att saken sig annorlunda förhåller, då må
ej det erkännande mot honom verka», motiveras på ett sätt, som tydligen
visar, att man insett, att bestämmelsen strängt taget stod i strid med erkän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
