Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
riset föres af pefrson för person; den ene bevisar, den andre
låter saken för sig bevisas». Denna antagna sats leder Heusler
nandets dispositiva natur, hvilken, såsom Afzelius, »Grunddragen», s. 24,
på–pekat, fordrar, att det må kunna kullkastas endast genom ådagaläggande af
sjelfva dispositionens ogiltighet. Sistnämnde författare ställer sig emellertid sjelf
på lagförslagens ståndpunkt med afseende på giltigheten af en återkallelse
af erkännandet, ehuru med olika motivering. Det är den ställning, domaren
har berättigadt anspråk på att intaga i rättegången, som är för Afzelius
afgörande i frågan. »Ar derföre», säger han, »domaren öfvertygad, att ett
erkännande är osant, så att det erkända faktum är diktadt, då synes han
böra tillbakavisa partens begäran om hans biträde för att på sådan grundval
skipa rätt.–Denna synpunkt är icke utan praktisk vigt. På grund sf
densamma tillerkänna vi först och främst domaren rätt att sätta sig öfver ett
erkännande, som är orimligt eller som notoriskt är osant. Men om ett osant
erkännande icke bör få gälla såsom grund för dom, synes man ock kunna
tillåta part bevisa, att det är osant, och derigenom tillintetgöra dess verkan.»
I allt detta instämma vi till fullo utom i Innehållet af sista satsen: ty Icke
följer det af domarens rätt att sätta sig öfver erkännandet, då han är
(såsom domare) öfvertygad om dess osanning, att den erkännande parten skall
få försöka sig på ett bevis, hvarigenom domaren möjligen vinner en dylik
öfvertygelse. Frågan gäller jn, om beviset skall få föras, och innan det är
fördt, är ju domaren Icke öfvertygad, ty i så fall vore dess förande onödigt.
Innan vi lemna frågan om bestridandets och erkännandets betydelse i den
i hvarje fall förevarande rättegången, anse vi oss skyldiga att i störBta
korthet granska Nya Lagberedningens förslag i ämnet (»Nya Lagberedningens
betänkande angående Rättegångsväsendets ombildning», Stockholm 1884, II
s. 9—20, 146—150, 277—290). Med afseende på bestridandets betydelse för
frågan om bevis ansluter sig Nya Lagberedningen till den af 1734 års lag
hyllade meningen, något som framgår deraf, att Beredningen upptager till
besvarande frågan, om hvilket värde såsom bevis kan tillerkännas parts
tystnad med afseende på af motparten påstådda fakta. I fråga om erkännandets
betydelse, fäster Beredningen i motiven uppmärksamheten derpå, att man
betraktat det antingen såsom disposition öfver bevisskyldigheten eller såsom
bevismedel. Lagberedningen anser emellertid ej nödvändigt att undersöka,
hvilkendera meningen är den riktiga, »enär de praktiska verkningarna i allt
väsentligt blifva de samma, vare sig den ena eller den andra utgångspunkten
väljes». Just "häri synes oss emellertid Lagberedningen ha begått ett stort
misstag. Erkännandet i civilprocessen ftr • visserligen i regel, äfven då det
kan komma i betraktande såsom disposition, ett bevisdatum af större eller
mindre värde, beroende på omständigheterna, men denna dess egenskap af
att utgöra bevis saknar i den rättegången betydelse helt enkelt derför, att
hvarje bevis om den 1 fråga varande punkten genom
erkännande-dispositionens kraft blifvit Irrelevant. Låt oss nu betrakta samma erkännandes
verkningar såsom- disposition och bevismedel, så få vi se, om de äro desamma.
I fråga om återkallelsens betydelse, säger Lagberedningen, att ett erkännande,
som tillkommit af missuppfattning liksom af tvång eller förledande, omintet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
