- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
67

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

67;

tagelse, sammanfördes till en grupp under benämningen »bindande
omständigheter och liknelser» eller, för att använda en mera
internationel term, indicier.

Denna lagstiftarens principiela ståndpunkt’) i fråga om
bevisningen- i allmänhet måste blifva och blef äfven af stor betydelse,
då han genomförde den af honom hyllade legala bevisteorien 2).
Indicierna, de måtte vara huru bindande som helst, kunde aldrig
utgöra fullt bevis; bristandet åt värjemålseden blef det
supplement, man fick sträfva efter att ernå. Inom de öfriga bevismedlen
hade man att söka det fulla beviset. Eget erkännande inför rätta
eller tvenne sammanstämmande vittnen om sjelfva saken blefvo
den ersättning för den egna iakttagelsen, hvarmed domaren måste
låta sig nöja. Ett vittne deremot om sjelfva målet fick ej räknas
för mer än halft bevis. För att emellertid dessa värden skulle
tillmätas parts och vittnens utsagor, måste vissa vilkor vara
upp-fylda. Derest så ej var förhållandet, tillgrep lagstiftaren tvenne
utvägar. Den ena, att han uteslöt bevismedlet från hvarje
beaktande, den andra, att han öfvergaf den legala teorien samt
tillstadde domaren fri bevispröfning.

Bland de s. k. indicierna ansåg man sig icke kunna utesluta
något, liksom man ej heller kunde åsätta något särskildt indicium
ett visst värde, utan man nöjde sig med att göra den ofvannämnda
föreskriften, att på blott indicier ingen kunde fällas, utan kunde
värjemålsed i så fall ådömas. Med denna begränsning gaf man
domaren fri bevispröfning3); han fick efter bästa öfvertygelse
afgöra, om den förebragta indiciebevisningen utgjorde halft, mindre
än halft eller mer än halft bevis4), beroende på huru bindande

-r—■——

’) Att lagstiftaren skulle ställa sig på denna ståndpunkt, är lätt
förklarligt af historiska skäl.

2) Med afseende på skilnaden mellan legal bevisteori och fri
bevispröfning. se Afzelius, »Grunddragen», s. 79 f.

3) Jfr Naumann i N. T. VIII s. 686 f.

*) Det synes oss icke fullt korrekt att återgifva innehållet i 17 kap. 30
§ Rättegångsbalken dermed, att »bindande omständigheter och liknelser äro
icke mer än halft bevis». Observera dels skilnaden mellan lydelsen af § 29
och § 30, dels ock § 32. Ingen anledning fins till det antagandet, att lagstlf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free