Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74-
visserligen ej gåfve domaren fri bevispröfning, då motbevis var
tillstädes, men å andra sidan bjöd honom att anse hufvudbeviset
rubbadt, derest efter afdrag af motbevisets legala bevisvärde
från hufvudbevisets ett fullt legalt bevis icke återstode. Ett
dylikt sått att gå tillväga fordrade emellertid ett legalt mått på
hvarje bevisdatum, något som är omöjligt, och skulle dessutom
leda till resultat, som stode i strid med den legala teoriens egen
utgångspunkt. Med denna synes oss nemligen bäst
öfverensstämma, att lagen, såsom regel, anser ett legalt fullt bevis lika
godt som ett annat, samt att ett legalt fullt bevis aldrig faller
för ett bevis, som icke är fullt. Alltså motbevis kan icke komma
i fråga, då hufvudbeviset är ett legalt fullt bevis.
Denna riktiga ståndpunkt intogs ock af 1734 års lag, såsom
torde ’) framgå af 17 kap. 20 § Rättegångsbalken. Lagstiftaren
utgår i nämnda lagrum derifrån, att begge parterna fört fullt
vittnesbevis, den ene för bevistemats sanning, den andre för dess osanning.
Två i legalt afseende lyckade bevis stå således emot hvarandra,
och i denna situation, men först i denna, berättigar lagstiftaren
domaren att pröfva, hvilkendera’sidans bevis verkligen in concreto
är tillförlitligast och mest öfvertygande. Således äfven om den
icke-bevisskyldiges vittnen endast vore helt obetydligt mindre
öfvertygande i sina utsagor än den bevisskyldiges, egde denne
vitsord, d. v. s. hans bevis ansågs lyckligen fördt. Och om en
dylik pröfning icke kunde gifva utslaget, utan »å båda sidor äro
jemngode bevis och vittnen, då gällen de, som svaranden värja,
förty att domaren eger hellre fria än fälla». Hvem lagstiftaren med
uttrycket »svaranden» afsett, tilltro vi oss ej att kunna afgöra.
De lege ferenda förstå vi dermed den icke-bevisskyldige, och
möjligen var detta äfven lagstiftarens mening. Något hinder möter
dock ej emot att anse »svaranden», oberoende af frågan om
bevisskyldigheten, beteckna den i rättegången faktiskt instämde, mot
hvilken ett yrkande gjordes. Åtminstone de, hvilka anse värjemålsed
kunna åläggas svaranden äfven med afseende på en punkt, för
’) Jfr emellertid Naumann i N. T. XIV s. 326 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
