Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92-
härom följande: »En offentlig originalhandling, som företes i
fullständigt skick utan förändring, medför full bevisning för och mot
hvar och en, som den kan angå, intill dess det kan visas, att den
icke är utfärdad af den auktoritet, som derför uppgifves. Ett
obestyrkt bestridande af dess äkthet hvarken minskar eller
dispenserar handlingens fulla bevisningskraft.» Uttalandet i senaste
o o
satsen gör emellertid tvifvelaktigt, hvilken mening Lindblad
’ hyllat. Detsamma är ock fallet med LagüS ’), under det att
Schrevelitjs 2) tydligen förklarar, att den, som påstår, att ett till
formen vederbörligen inrättadt offentligt dokument är falskt, »måste
då antingen bevisa detsamma, eller åtminstone på något sätt
göra det sannolikt»3). Att sannolikhetsbevis om den offentliga
handlingens falskhet är tillräckligt för att häfva
äkthetspresum-tionen, synes oss vara mest tilltalande. Ett vanligt juridiskt
bevis om falskhet torde nemligen vara alltför mycket begärdt, då
frågan gäller kullstörtandet af en presumtion, hvilken har ett så
relativt obetydligt underlag som den förevarande. Det vore
nästan liktydigt med en total omkastning af bevisskyldigheten med
afseende på äktheten; en fördelning af bevisbördan, som strede
mot den skriftliga handlingens egenskap af att sjelf utgöra bevis,
och som ingalunda påbjödes af samhällets behof af förtroende
till offentliga handlingars äkthet. Men om sålunda ett fullt bevis
om motsatsen vore för mycket begärdt af den, som förnekade
den offentliga handlingens äkthet, synes oss å andra sidan,
som om fordran på ett’ bevis, som endast egde förmåga att
hos domaren väcka tvifvel om handlingens äkthet, vore en
alltför stor eftergift åt den offentliga handlingens vedersakare.
Tillerkänner man nemligen domaren rätt att ex officio hos
utfärdaren höra sig för om handlingens äkthet, blefve det
företrädesvis äldre handlingar, hvilkas utfärdare icke längre kunde
höras, som komme att falla för ett hos domaren genom veder-
’) A. a. s. 15.
2) A. a. s. 316.
») Jfr Naumann i N. T. XI g. 561-562.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
