- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
96

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96-

originalet, bedömes dess äkthet,, då intyget är gifvet af offentlig
myndighet, naturligtvis efter , de regler, som i det föregående äro
gifna beträffande frågan om offentliga handlingars äkthet.

De privata handlingarne, hvarmed förstås alla1)
skriftliga handlingar, som icke äro offentliga, äro ej i åtnjutande af
den äkthetspresumtion2), som, enligt hvad förut angifvits,
tillkommer de senare. Icke ens skyldigheten att med ed förneka
deras äkthet, den så kallade diffessionseden, har den svenske
lagstiftaren, i likhet med så många andra lagar3), velat ålägga
motparten, da denne är den förmente utfärdaren af handlingen.
Fullkomligt oberörd ,af den tendens, som således annorstädes
fått sig ett uttryck, att gynna den, som åberopar sig på den
skriftliga handlingen, har dock icke vår svenska praxis varit. Ty
under det att man först på senare tider och ännu knappt i
sådan utsträckning, att praxis kan sägas vara allmän, aflägsnat
sig från den förutsättning, hvarifrån 1734 års lagstiftare utgått,
att af part under rättegången åberopade fakta, de må nu vara
omedelbart afgörande för sjelfva det anhängiggjorda anspråket
eller blott tjena såsom bevismedel för grunderna för detsamma,
skola, oberoende af om de bestridts eller ej, särskildt bevisas, så
snart de ej erkänts eller äro notoriska, har man deremot,
beträffande äktheten af privata skriftliga handlingar (åtminstone de
med underskrift försedda), icke ens ifrågasatt, att den skulle
behöfva bevisas i andra fall, än då den af motparten bestridts.

’) Jfr s. 89.

2) En annan sak är tydligen, att äkthetsfrågan kan vara irrelevant. Så är
t. ex. fallet, då enligt § 39 Vexellagen vederbörligen legitimerad
vexelinnehaf-vare fordrar betalning för vexeln och det icke kan visas, att han vid vexelns
förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid förfarit med grof
vårdslöshet. Jfr § 76. Äfven om äktheten är af betydelse, kan dock stundom på
grund af det civilrättsliga förhållande, hvari parterna stå till hvarandra, den
ene vara pliktig att taga för god en af den andre företedd handling, oaktadt
dess äkthet icke särskildt ådagalagts. Jfr Nellemanjs* a. a. s. 627.

’.) Dylik ed var föreskrifven i »das gemeine Eecht» (Wetzell a. a. s. 241
f.), i preussiska AUgemeine Gerichtsordnüng § 134 (Jfr Koch a. a. I s. 429 f.)
etc. Detsamma är ock nu fallet i nörsk (Schweigaard, >Den norske Proces»,
Kristiania 1879, I s. 369, 532) och dansk (Nellemann a. a. s. 628) rätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free