Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99-
vis synas tvifvelaktigt beträffande skuldebref och löftesskrifter
samt invigningar, så länge § 1 i Kongl. Förordningen den 28
Juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och
utmätningsmål etc. samt Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835
angående tillägg till 6 § uti 4 kap. Utsökningsbalken ännu voro
gällande, men sedan dessa *) oklara författningar blifvit till rätt-
Revisionen i dess utlåtande i det rättsfall, som fipnes refereradt i J. A. XXVII
s. 92 f. Efter premisser, som bort öfvertyga äfven den mest tveksamme om
skuldebrefrets äkthet, fortsätter Revisionen med ett »likväl och då äktheten icke
kan anses till fullo ådagalagd», hvadan det tillstyrktes, att svaranden skulle frias
från käromålet. H. D. åter begagnade sig af Nedre Revisionens motivering men
Utbytte dess »likväl etc.» mot »alltså och då härigenom bör anses lagligen utredt
att etc.»
’) Hvilka svårigheter tolkningen af nämnda författningar vållat lagskiparen,
torde vara bekant. En Kongl, dom af den 16 Juni 1836 (J. A. VII s. 445)
ansåg 1798 års förordning ej tillämplig, då målet handlades vid domstol, utan blott
då talan på grund af skuldebrefvet gjordes gällande vid exekutivt säte. I det i
J. A. XVI s. 188 förekommande rättsfall fästes intet afseende vid invändningen
om atts valuta ej erhållits, oaktadt reversen, hvilkens äkthet emellertid erkänts,
ej var upprättad enligt 1798 års förordning. Bristen i den föreskrifna formen
an-B&gs af väsentlig betydelse, då äktheten bestridts, i rättsfall i J. A. XVII s. 161
och XXVII s. 97 (detta senare dock sväfvande). Deremot synes man icke hafva
fäst någon vigt vid ifrågavarande författningar i rättsfall i N. J. A. II s. 650,
ehuru visserligen det ser ut, som om man vid äkthetsbeviset ansett sig bunden
af de legala bevisreglerria. Jfr N. J. A. V s. 436. För egen del synes det oss,
som om stadgandet uti ifrågavarande författningar, att skuldebref etc., om de
för gällande skulle antagas, borde antingen egenhäudigt skrifvas och undertecknas
af utgifvaren etc., bort så tolkas, att endast ett så beskaffadt skuldebref utgjorde
fullt bevis om utfärdarens förbindelse, hvadan icke blott utfärd are ne bestridande
af namnteckningens äkthet utan äfven hans påståenden, t. ex. att han icke satt
sitt namn under förskrifningen utan denna sedermera tillkommit, att han vid
underskrifvandet icke känt till handlingens innehåll, att han blifvit tvungen
eller förledd till sjelfva utgifvandet eller ock på annat sätt missledd, hade
till följd, att .motparten blef bevisskyldjg för oriktigheten af ifrågavarande
påståenden. Då så väsentliga olägenheter medföljde fordringsegarens
underlåtenhet att fordra skuldebrefvets utfärdande i den föreskrifna formen, kunde
lagstiftaren med stor sannolikhet antaga, att skuldebref, försedda blott med
utfärdarens egenhändiga underskrift, sällan skulle förekomma, och derföre kunde han
mycket väl i ingressen till 1798 års förordning säga, att ändamålet med
densamma var »förekommande af den osäkerhet, hvartill missbruket af andras
namn, genom lättheten att detsamma efterapa, ofta föranledt». Då det
nemligen var värre att efterapa en annans handstil, såväl hvad underskrift som
reversens innehåll angick, samt efterapning af blott underskriften genom
förordningens bestämmelser medförde föga nytta, vann synbarligen lagstiftaren det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
