Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100-
skipningens fromma upphäfda genom § 2 i Promulgationslagen
till Utsökningslagen, synes oss hvarje anledning att draga i
tvifvelsmål domarens fria pröfningsrätt vara undanröjd. Och derest
eftersträfvade målet att förekomma den förut vanliga osäkerheten. Är detta
riktigt, så faller det af sig sjelf, att det ingalunda kan hafva varit lagstiftarens
mening att begränsa ifrågavarande föreskrifters tillämplighet till det fall, då
6kuldebrefvets förmente utfärdare söktes hos konungens befallningshafvande.
Kubriken till 1798 årg förordning kunde visserligen, såsom i först omnämnda
rättsfall gjordes gällande, synas böra gifva anledning till antagandet af en dylik
begränsning, men detta skäl förlorar sin udd, då man erinrar sig, hurusom 4
kap. Utsökningsbalken vimlar af bestämmelser, hvilkas giltighet ingalunda är
begränsad till lagsökningsförfarandet. Lagstiftarens placering af dem i
Utsökningsbalken och i författningar, som uppgåfvo sig såsom tillägg till denna, hafva
vi sökt (Tbyggeb, »Kan man hos öfverexekutor lagsöka på vexel ?> i N. J. A.
Afd. II, 1887, 1 h. s. 11) förklara dermed, att han antagit, att den, som egde
skuldebref, skulle hellre anlita det snabbare lagsökningsförfarandet än den mera
besvärliga domstolsvägen, hvadan det kunde synas lämpligt att i
Utsökningsbalken på ett ställe samla bestämmelserna angående skuldebref och dermed
lik-stälda förskrifningar.
Till sist vilja vi påpeka, att derest man icke tager för god denna af oss
gjorda tolkning af 1798 års förordning, torde man svårligen kunna undgå att
förklara lagstiftarens mening (derest han öfverhufvudtaget sjelf haft klart för
sig saken) hafva varit den, att ett skuldebref,’ som af utgifvaren var
skrifvet och underskrifvet, Bkulle anses äkta, tills ett annat förhållande ådagalades.
Schjrkvklius a. a. s. 321 har verkligen icke tvekat att antaga en dylik
tolkning. Han säger: »Slutligen kan det hända, att dokumentet allenast innehåller
en af utgifvaren åtagen förpliktelse. I sådant fall kommer det först och främst
derpå an, om det samma är äkta och oförfalskadt eller icke, och detta
supponeras det rara, tills motsatsen bevisas, om en viss i lagen föreskri/ven form för
sådana skrifters författande är behörigen iakttagen. Jfr Kongl. Förordn, d. 28
Juni’ 1798 § 1.» Med den af oss försökta förklaringen af sistnämnda lagrum,
hade detta ingen som helst betydelse för frågan om underskriftens äkthet. Vare
sig "dess bestämmelser voro iakttagna eller ej, måste den, som stödde sig på
skuldebrefvet, bevisa att namnteckningen var äkta, och med afseende på frågan,
om detta bevis lyckats eller ej, hade domaren, som alltid vid skriftliga bevis,
fri pröfningsrätt. Först då denna äkthet var ådagalagd, blef den föreskrifna
formens iakttagande af betydelse, icke derigenom att den beröfvade domaren
hans rätt till fri bevispröfning, utan derför att underlåtenhet att iakttaga
formen kastade bevisskyldigheten i fråga om ofvan angifna omständigheter, så
som tvång eller förledande, valuta etc., på skuldebrefvets innehafvare, under de
att, derest den föreskrifna formen iakttagits, bevisskyldigheten med afseende på
dem legat på den, hvars namn stod under skuldebrefvet. En liknande
bestämmelse med den i 1798 års förordning fins i österrikiska A. G. O. § 114. Jfr
von Canstein, »Lehrbuch der Geschichte und Theorie des Oesterreichisch en
Ci-viIprozessrechtes», Berlin 1882, II s. 369.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
