- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
102

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

102-

af honom underskrifna handlingens innehåll sedermera undergått
någon förändring, bevisskyldig för dessa sina påståenden,
såvida handlingen icke bär några spår af undergången
förändring Grunden till’ att bevisskyldigheten sålunda träffar den,
hvars egenhändiga namnteckning står under handlingen, är
samhällets behof af säkerhet beträffande det skriftliga beviset.
Sannolikheten, för att allt är riktigt, är ock så stor, att den
tillräckligt motiverar en onlflyttning af bevisskyldigheten -).

Man saknar dock icke anledning att draga i tvifvelsmål, att
den svenske lagstiftaren verkligen velat på nu nämnda sätt
fördela bevisskyldigheten i förevarande fall. Denna tvekan
föran-ledes af bestämmelsen i § 24 Utsökningslagen, hvarest det heter:
»Nu nekar den, som sökes, sin hand och förskrifning: har han
ej förut vid domstol eller inför öfverexekutor erkänt
fordrings-handlingen eller ock, enligt å handlingen tecknadt behörigt
bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, länsman,
stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet
såsom tvistigt till domstol förvisadt» 3). Med anledning af att detta

missledd med afseende på detsamma, så är detta icke någon anmärkning mot
bandlingens äkthet, qtan mot giltigheten af den i densamma innehållna
förklaringen. Jfr rättsfall i Seuffebts Archiv n. f. x n:o 179.

’) Naumann synes oss gå för långt, då han äfven i det fall, att handlingen
ostridigt är ändrad, anser handlingens utfärdare vara bevisskyldig, för att
förändringen skett efter utfärdandet! Felet torde bero på, att Naumann icke fäst
uppmärksamheten tillräckligt derpå, att påståendet, att ett skuldebref efter
utgifvandet undergått den synliga förändringen, icke är framställandet af ett
rättsfaktum, som upphäfver den till sin uppkomst redan ådagalagda fordringsrätten,
utan är förnekande af sjelfva den påstådda fordringsrättens uppkomst.
Bevisskyldigheten måste således hvila på innehafvaren. Se N. T. XVII s. 472 f. Jfr
Øbsted, »Eunomia», I s. 215—217.

2) Se dock med afseende på dansk rätt Nellemann a. a. s. 630: >Det maa
fastholdes, at Beviisbyrden paahviler Producenten, og det, han har at bevise, er
ikke blot, at det Navn, der staaer paa Papiret, er Producti Underskrift, men
ogsaa, at ProductuB har underskrevet det Document. som han nu gjør gjældende,
i alle dets Ord og Puncter».

*) Jfr Kongl. Kungörelsen om kronofogdes och stadsfogdes dagbok etc. den
12 Juli 1878 § 7, som lyder: »Då, med anledning af stadgandet i 24 §
Utsökningslagen, fordringthandling af gäldenär inför kronofogde, länsman eller stadsfogde
erkännes, skall deröfver föras protokoll, hvari fordringghandlingen ordagrant in-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free