Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166-
för den s. k. editio instrumentorum, skola vi i största korthet
redogöra för hvad i nämnda afseende kan anses gälla enligt
svensk rätt.
Den, som vill medelst skriftligt bevis styrka de bestridda
fakta, för hvilka han är bevisskyldig, har att inför rätten
framlägga den skriftliga handling, som skall tjena honom såsom bevis.
I hvad mån en afskrift härvid kan göra samma tjenst som
originalet, framgår af (hvad i det föregående är sagdt om förhållandet
mellan originalets och afskriftens bevisvärde. Deraf kan man
se, att motparten i regel kan göra originalets framläggande
nödvändigt. På grund häraf och då den bevisskyldige äfven i de
fall, då en afskrift kunde ersätta originalet, oftast saknar en
sådan, blir det af väsentlig vigt för honom att kunna framlägga
den skriftliga originalhandlingen. Besitter han sjelf densamma,
bereder framläggandet honom inga svårigheter. Annorlunda
deremot, då motparten eller tredje man innehar handlingen. Derest
desse i så fall vägra att framlägga densamma, blir frågan, onv
den bevisskyldige genom lagens hjelp kan tvinga dem dertill,
med andra ord, om någon editionsplikt i fråga om skriftligt
bevis förekommer.
"Med afseende på detta spörsmål påpekar Nehkman2), att,
innan fråga kan uppstå om något åläggande att’förete
handlingen, måste bevis vara förebragt derom, »att den, som skriften
framvisa skall, hafver den nu eller haft den, innan tvisten
begyntes, i sitt förvar.» Hvad sedan angår parts editionsplikt,
förklarar Nehbman, att denna icke kan anses vara regel. Endast då
part hade någon rätt till handlingen eller rätt att få begagna den,
eller var »lika deltagande i skriften» (med hvilket uttryck torde
böra förstås, att handlingen i begge parternas intresse upprättats),
eller »käranden redan fulltygat sitt påstående, men domaren
åstundar se skriften till upplysning uti någon omständighet»,
kunde motparten åläggas att förete den, hvarvid man dock mera
gynnade svaranden än käranden. Äfven tredje man var icke
2) A. a. s. 257—258.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
