Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väntar nya krig, små och stora, kalla och varma i uppgörelsen
mellan de kvarvarande tre stormakterna: Nordamerikas Förenta
Stater; Tysklands Europa och det japanska Stilla havsområdet.
Om inte...
Om folken inte förmår bryta mönstret. Möjligheten finns. Den
har funnits länge. Det finns ingen framtid redan skriven i den
stora boken.
Denna skrift är därför avsiktlig. Jag vill påverka läsaren så
som jag själv påverkats av det jag läst. Resonera med läsaren så
som så många tusen kolleger – några döda sedan århundraden –
resonerat med mig. Ty den tyska frågan är inte neutral. Lämnar
vi den åt intellektuella avortoner som en Dinkelspiel går det oss
dubbelt illa. Han är ju inte ens respekterad av sina kolleger. De
svenska ledarskribenterna behöver man inte tala om. De döge
inte ens till att ersätta en sådan som Dinkelspiel.
Som jag ser den skrivandes uppgift är den den att inom sin
tid resonera och diskutera och med ordbehandling bidra till ett
medvetandegörande. Uttryck det så: Ingen kan ta ett språng ut
ur sin tid; man väljer inte den historia i vilken man lever. Ensam
förmår jag ingenting. Men det förnuftiga resonemanget blir i
längden mäktigt som det droppande vattnet. Även den mäktigaste
klippa urholkas och rämnar till slut.
Så såg jag det som fjortonåring och så ser jag det mer än
femtio år senare. Fast inte rämnar den klippan i min livstid. Än
kan nog sju ekeskogar hinna växa upp och ruttna ned! Men
säker kan man inte vara. Ingenting finns skrivet i boken. Boken
därovan finns inte ens!
Iakttagaren är inte neutral. Han påverkar det iakttagna. Ord
formulerar sig heller inte självständigt på skärmen. Någon skriver
dem. Det är viktigt att kunna iaktta den skrivande. Liksom det
är viktigt att se i vilken tid orden skrevs. Detta har bestämt min
inställning till det som mer officiella kritiker kallar ”klippböcker”.
Det är ju inte så att jag inte förmår skriva om, skriva ihop,
stöpa i ny form. I andra sammanhang gör jag det. Att jag inte gör
det i ett resonemang som detta är för att ge också det sig
förändrande perspektivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
