Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska reformerna återspeglade sig också i den konstnärliga
litteraturen ... För deras litterära skapande var sympatierna för
Frankrike, begeistringen för den franska revolutionen, ja till och
med erkännandet av Napoleons historiska roll (som inte sågs
som utländsk härskare utan som företrädare för borgerliga
reformer), utomordentligt kännetecknande. Den äldre Goethe,
Heine, Büchner, Börne, Jean Paul och andra stod främmande
gentemot befrielsekrigets ideologi, de hatade den preussiska
despotismen och älskade Frankrike.”
Där fanns frågan om Östeuropa efter 1945. I marginalen
antecknade jag då strax efter 1949:
”Obs! Vad med DDR? Stalin = Napoleon?”
Den som läst mig kan lägga märke till hur den
frågeställningen följt mig genom årtiondena. Nation och revolution. Vad
med Indien 1942?
Reimann kom också genom vad han skrev om Tjemysjevskijs
estetik att få mig mer intresserad av de ryska demokraterna och
realisterna från 1860-talet. Senare, sommaren 1957 när jag läste
korrektur på ”Badrumskranen” minns jag att jag höll på att läsa
just Paul Reimanns ”Hauptströmungen der deutschen Literatur
1750-1848” och József Révais ”Literarische Studien”. Révai hade
jag dock också läst tidigare, innan upproret och striderna i
Ungern 1956, i debatten och striden om Lukács.
Detta var trots vad folk från Kulturens Frihet sade en stor,
en intellektuellt förnuftig och partitagande tradion.
Med Willi Bredel var jag vän. Vi umgicks från slutet av
fyrtiotalet till hans död. Nu har man gjort frimärken av honom.
Gett honom minnesskrifter och satt honom på museum. Sista
sommaren han levde besökte han Sverige. Då bodde han hos
oss. Hela denna tid igenom resonerade vi om upplevelser och
erfarenheter. Han var bitter de sista åren. Men inte ångrande!
Jag har aldrig förstått vad man menar när man säger att det icke
diskuterades. Hur skulle jag kunnat skriva ”Karriär” utan denna
bakgrund?
/.../
Det var också just ställningstagandet till arvet – då av mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
