Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oftast tänkt på tyska språket som ”das Erbe” – som för
femtonåringen var det stora intellektuella problemet.
Jag tänkte ordet på tyska. Det hörde den tiden till. Jag blev
samhälleligt medveten i ett av tyska stridskrafter inringat och
till Hitler anpassligt land. Det medvetandet var givet
antifascistiskt. Det var även bestämt av tradition och familj. De vänner
jag fick när jag återvände till Sverige som trettonåring 1940 var
också i de flesta fall från antifascistiska och politiskt medvetna
intellektuella familjer. Men lärarna i skolan var till stor del
antingen nazister eller allmänt pro-tyska och vår undervisning var
tysk och bland kamraterna på skolan fanns skickliga
propagandister för det segrande Tyskland. Några var svenska nazister i
”Nordisk Ungdom”, andra var rikstyska pojkar med fäder som
tillhörde ”Ortsgruppe Stockholm” av ”Auslands-Organisation der
NSDAP”. Det var lätt att ta ställning mot Hitler genom att vara
anti-tysk. Så gjorde många borgerliga antifascister då. Också
vissa tyska emigranter för övrigt. För mig liksom för kamrater
som Dag Lindberg och Sten Ljung gällde det därför att visa att
det stora arvet – das Erbe! – var vår arvedel och inte deras. Vår
var traditionen! Det var vi och inte den rikstyske sonen till en
rikstysk nazist som representerade det tyska från Walther von
der Vogelweide över Luther och Fischart och Grimmelshausen
till Goethe och Brecht. Efteråt kan detta tyckas lustigt och
påtagligt pubertalt och vi – eller åtminstone jag – hade väl inte
läst en tiondedel av detta arv men då på skolgården 1942 var
det väsentligt att stå upp för ”das Erbe” mot det bruna och i
verklig mening otyska barbariet.
Men till skillnad från Dag Lindberg, Sten Ljung och de andra
kamraterna i Bromma läroverk tog jag ställning för ”das Erbe”
inte som svensk och europé utan som en svensk vilken samtidigt
var en amerikansk ung intellektuell tillfälligt strandsatt i krigets
Europa. Jag hade i New York i de tidiga tonåren tagit tvåspråkigt
medvetande. Det innebar att jag tagit till mig även den
demokratiska amerikanska traditionen i politik, konst och litteratur som
min egen. Och om det handlar också ”En annan värld”.
Fast om böckerna var viktiga för oss var vi ju inte några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
