Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vitalt decennium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan som Scherfig och Allan Eriksson (”Farväl till Paradiset”,
denna underbara bok, såldes i 75 000 exemplar år 1954 fast de
svenska litteraturhistorikerna aldrig noterade det). Arbetarkulturs
förlag var litet, men det gav ut goda svenska realister... och
skrifter som säkrade vårt svenska kulturarv, Almqvist och Linné
och Strindberg.
Det officiella femtiotalet hade sina engelskspråkiga författare.
Vi hade våra. Epiker som Alvah Bessie, Ralph de Boissiere och
Frank Hardy, kritiker (och historiker) som Herbert Aptheker,
Maurice Comforth och Ralph Fox (stupade i januari 1937 vid
Lopera i närheten av Cordoba som polit-kommissarie för det
Anglo-irländska kompaniet). De fanns inte att tillgå i de officiella
boklådorna vilka ju inte förde radikal litteratur från främmande
länder; men de fanns i våra boklådor som faktiskt lyckades hålla
böcker på de stora språken från flera världsdelar.
Denna vår radikala femtiotalsdebatt var en rik och
internationell debatt. Att den nu inte kan återfinnas i de officiella
litteraturhistorierna är sannerligen inte vårt fel. Vi blev behandlade som
om vi icke existerade. De författare vi läste, de klassiker vi
studerade, de teorier vi diskuterade ströks ur den officiella
litteraturhistorien av de officiella (och rätt väl avlönade)
litteraturhistorikerna. Dessa predikade ständigt i universitet och på redaktioner
att den socialistiska realismen och alla problem kring den enbart
utgjorde en estetisk och ideologisk katastrof. (Marxismen var
bara en förevändning för att få tillfälle att skjuta sina fiender i
källare, som Uppsalaprofessom Hedenius framhöll.)
Då detta blivit en så officiell sanning att även unga
marxistiska kritiker accepterar den vill jag nu – tjugo år efteråt – mycket
tydligt säga att utan den sovjetiska litteraturkritikens hjälp hade
jag aldrig nått fram till en förståelse för adertonhundratalet. Det
var genom att föra mig till Belinskij och Dobroljubov och
Tjemysjevskij och Saltykov-Schedrin och de de andra stora ryska
adertonhundratalsdemokraterna som de sovjetiska kritikerna
hjälpte mig till en klarare syn på det europeiska
adertonhundratalet. Jag vägrar att gå med på att detta var en ideologisk katastrof.
Det var diskussionen kring den socialistiska realismen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
