Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vitalt decennium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gerasimovs: ”J. V: Stalin och K. J. Voroschilov i Kreml” från
år 1938. Nå, också den bilden vore värd debatt. Men när vi
diskuterade så var det inte dessa bilder som stod i centrum för vår
debatt; vi menade rätt allmänt att den ryska Repin-traditionen
inte var så intressant.
Lu Hsün betydde däremot en hel del för den svenska konsten
under böljan av femtiotalet. Många konstnärer mötte i Berlin år
1951 den nya kinesiska grafiken. De förde med sig hem
Maximilian Scheers bok; ”Der Holzschnitt im Neuen China”. Därmed
blev Lu Hsüns arbete för att skapa en ny kinesisk grafik känt
bland svenska konstnärer. Det är lätt att spåra inflytanden från
sådana kinesiska moderna konstnärer som Li Hua och Ku Yuan
i den svenska femtiotalsgrafiken. För oss som var röda på
femtiotalet var detta inget märkvärdigt.
Det viktiga man bör hålla i minnet är att vi betraktade oss
som deltagare i en stor världsomspännande diskussion. Vi talade
om en världslitteratur (och hade intensiva debatter om den
avgörande olikheten mellan internationalism och kosmopolitism; det
rotade och det rotlösa). Under femtiotalet såg jag på det officiella
litterära femtiotalet som på en kuriös och lokalt Nordatlantisk
och historielös provinsialism. Det var denna provinsialism (och
dess småborgerliga esteticism) jag upplevde som en estetisk och
ideologisk katastrof.
Det fanns en vidare ram än den socialistiska realismens inom
vilken vi läste och diskuterade och skrev. Den tyska
emigrantlitteraturen hade djupt påverkat oss. (Den humanistiska fronten,
som Berendsohn kallade den.) Där hade vi rötter. Heinrich Mann
och Thomas Mann, den tyska traditionen som måste erövras
mot de tyska herrarna. Men också Th. Th Heines ”Jag väntar
på under” och ”Sällsamt händer”. Det är inte svårt att spåra
sådana inflytanden i vad jag då skrev. (Under femtiotalet arbetade
jag också långa tider utomlands och tvangs skriva på engelska
eller tyska.)
Nu – tjugo år senare – är det inte de svenska fyrtiotalisternas
och femtiotalisternas insnörda och trångbröstade sekteristiska
provinsialism som präglar kulturklimatet. Det är åter vår stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
