Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Ett brev till Lars Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spontana och oundvikliga kampen på ett så målmedvetet sätt att
den blir det språng till det frihetens rike som stått oss öppet
redan 1848.
En sådan medveten insikt kan inte existera utanför eller
ovanför eller vid sidan av praktiken; den kan heller inte ha några
axiom eller stå ovan diskussion och prövning.
Lidandet; det är en realitet. Man vore verkligen en oxe om
man inte brydde sig om det; dum, priviligerad, okunnig,
fantasilös. I de ideologiserade marxismerna kan detta lidande göras till
nödvändighet, och sådana som den unge Georg Lukács kan
avsluta en artikel om taktik och etik med det – inte proletärt; utan
borgerligt – dekadenta utropet:
”För att uttrycka dessa tankar av största mänskliga tragik
med de oefterhärmligt sköna orden i Hebbels ’Judit’: ’Och om
Gud lade synden mellan mig och det dåd som ålagts mig – vem
är jag att jag kan undandra mig denna?’”[1]
I en viss mening har lidandet varit nödvändigt. Om nämligen
först kapitalismen tvungit fram en sådan utveckling av
produktivkrafterna att kritiken slagit om från ”utopi” – ”donquichotteri”
till faktisk möjlighet att förverkliga ett fria människors förbund
som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt
medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom
en samhällelig arbetskraft; då blir lidandet historiskt berättigat i
den mening Marx lade in i berättigandet på tal om Ricardo:
”Vad som förebrås honom, att han obekymrad om
’människorna’ vid den kapitalistiska produktionens betraktande blott
har produktivkrafternas utveckling i ögonsikte – med vilka offer
i människor och kapital värden den än köpes – är just det
betydelsefulla hos honom. Utvecklingen av det samhälleliga arbetets
produktivkrafter är kapitalets historiska uppgift och berättigande.
Just därmed skapar det omedvetet de materiella betingelserna
för en högre produktionsform.”[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
