Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okunnighet, medvetenhet och ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittnesbörd om koncentrationslägerverkligheten. Han såg då bilder
som så småningom tvang honom överge sin kärlek till Hitler.
De koncentrationslägerbilder Ingmar Bergman såg känner vi.
Hösten 1944 och våren 1945 nådde de allierade trupperna de
stora lägren. Synerna beskrevs. Då kom också filmerna, då
publicerades bilderna. Från öster: Maidanek i oktober 1944 (i Sverige
en månad senare i ”SE” nr 48). Från väster: Ohrdruf i mitten av
april, veckan därpå bilder från Nordhausen, Belsen och
Buchenwald. (Se t.ex. ”The Illustrated London News”, supplementet
28 april 1945.)
Men är det sant också under ytan?
Hur var det egentligen med vårt vetande i det inringade
Beredskapssverige åren 1940, 1941, 1942, 1943? Var svenskarna
ovetande om folkmorden innan dessa bilder publicerats? Kunde
en Ingmar Bergman vara ovetande?
Gå fyrtiosex år tillbaka!
Jag hade kommit till Stockholm från New York sommaren
1940. Där hade jag gått i junior high school. På hösten började
jag i realskolan, klass 14 i Bromma läroverk.
Caj Andersson protesterade mot Margit Söderholms
Quisling-vänliga geografiundervisning. Han, jag, Dag Lindberg, Sten
Ljung, vi alla i klassen som umgicks var helt medvetna om de
nazistiska brotten. Vi diskuterade dem. Vi kände avsky inte bara
för nazisterna utan även för den svenska samlingsregering som
tillät transiteringar och strök hemmanazisterna medhårs men
samtidigt förföljde antinazister och förbjöd de böcker och
tidningar som berättade sanningen om den tyska ockupationen av
Norge och de tyska grymheterna i Polen. I mitt rum lyssnade vi på
Karl Gerhards förbjudna sång ”Den ökända hästen från Troja”
som jag hade på grammofonskiva. (Baksidan med ”Lite guldregn
över stan” förstod vi inte riktigt. Talet om de fallna valutorna
hörde trettiotalet till och låg utanför vår dåvarande
föreställningsvärld.) Vi vaktade på de nazistiska och de anpassliga lärarna
och sökte finna ostraffliga sätt att ta politisk diskussion (vilken
ju i princip var helt förbjuden och gav anmärkning) i klassen.
Vi påverkade naturligtvis varandra. Några bland oss hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
