Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkmord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Frankrike bidrar redan sådana texter till att strukturera en
högerpopulism på – eller över – gränsen till fascism. Här har
det ännu inte gått så långt. Fast risken är i Sverige som i Belgien,
Tyskland och Österrike mycket stor. Hur kommer detta sig?
Pierre Vidal-Naquet ger svar när han nämner den lag som i
Frankrike syftar till att förbjuda den revisionistiska propagandan.
Han är emot den. Det är en lag som varit till stor hjälp för Le
Pen. Det är genom denna lag det blev möjligt för Le Pen att
strukturera sin ideologi. Att förvandla ifrågasättande av
Nürnbergdomen till domsbrott, straffbart kväljande av dom, samtidigt
som man bevisligen kan komma med många invändningar mot
vittnesmål och domslut möjliggör dels att man i propagandan
helt ifrågasätter och upphäver domen och dels att varje aktivist
för Le Pen ges en uppsättning av bästa möjliga argument;
”Sanningar som inte får sägas för den politiska klassen.”
Det Pierre Vidal-Naquet inte nämner är att det franska så
kallade historikeruttalandet, vilken skapade en zon vilken icke
fick ifrågasättas, gav ideologisk underbyggnad åt ”loi Gayssot”.
Ett uttalande som möjliggjorts just genom hans eget uppträdande.
Pierre Vidal-Naquet bär själv samman med stora delar av
den intellektuella franska vänstern här ett ansvar om vilket de
knappast tycks medvetna. När ”Faurissondebatten” i Frankrike
verkligen exploderade för tretton år sedan drev de en
metadiskussion. Diskuterade diskussionen mer än argumenten. Genom att
göra frågan till en uppgörelse med ”högern” och inte ta argument
på allvar för att på normalt sätt skilja ut det i vilket Robert
Faurisson hade rätt från det där han inte hade tillräcklig bevisning
för vad han sade och det som var fel utan i stället höja rösten,
angripa motståndarens person och även gå till rätt fånigt
personliga angrepp mot Noam Chomsky och mig och andra vilka
hävdade yttrandefriheten presenterade dessa tongivande franska
vänsterintellektuella Le Pen hans stora ideologiska möjlighet.
Den vanlige läsaren – i Sverige som i Frankrike – har aldrig
läst något av vad Robert Faurisson skrivit. Han vet blott vad
han läst och hört: att karln är antisemit och förnekat det
uppenbara; att tyskarna hade ihjäl judar. Men om det var det Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
