Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anteckningar, utkast och hela manuskript som innehåller något
bruk-bart men ännu inte bearbetats. Brev och brevkopior som på något sätt
kan behövas. Därtill finns hela lårar med osorterat material och
utkast. Den som så önskar kan kanske rota fram ett och annat i dessa
högar.
När jag bläddrar mig ner genom lådorna hittar jag också de tidigaste
otryckta manuskripten. De är från sommaren 1943. Jag har inte bränt
det men jag fruktar att jag läser just så som jag då vid sexton års ålder
menade att femtioåringar läser.
”... Hans bara tår trängde ner i mossan. Den mörkgröna levande
mossan. Den fjädrade mjukt och vatten trängde upp mellan tårna.
Stigen vred sig och gläntan gled honom till mötes. Gläntan forsade ut
till en äng. Ängen var grön och solen vibrerade mörkt ljus över den
tunghettande sensommargrönskan. Han kastade sig ner och klamrade
sig fast i myllan. Gräset vaggade tungt ovanför hans hår. Ängen låg
högt över vattnet. Åt höger vräkte den sig mot vattnen. Störtade sig ut
i vattnen med ett lergrumligt vrål och syntes som skumkransade rev
bland vågorna ...”
Sedan dess har jag skrivit för publicering i trettiofem år. I trettiofyra
år har det också varit den enda verkliga försörjningen jag haft.
Men inte skriver jag för försörjningen bara. Jag skriver för att orden
är viktiga. Så tänkte jag 1943 och så tänker jag än. Det kan diskuteras
om detta är en riktig eller falsk inställning; att den har sin historia vet
jag. Att den också knyter an till romantikens föreställningar om den
skrivandes uppgift kunde jag förklara i detalj. Men om orden är viktiga
måste den som skriver vara beredd att för ordens skull bryta med
föräldrar och släkt, med hustrur och kärlekar, med vänner och
kamrater och i vaije konflikt följa skrivandets nödvändighet. Även om
detta är en romantisk deklaration som jag också med ord kan sätta i
sitt historiska och sociala sammanhang är den också helt klart själva
grundvalen för mitt uppträdande i mitt privata liv dessa trettiofem år.
Jag har aldrig kunnat reagera på annat sätt och varje konflikt har fått
samma resultat sedan 1943. När jag talar om skrivandet som medveten
verksamhet finns det alltså också en driftsmässig styrning av denna
verksamhet som är starkare än någon annan drift. Det låter konstigt.
Men om jag tittar på vad jag gjort och vad jag sagt kan jag inte
formulera det annorlunda.
Men skrivandet är ett arbete. Ett medvetet arbete. Ord fogas till ord
och ord byggs upp till meningar för att bilda en struktur. Numera
skriver jag inte en så violett prosa som jag gjorde när jag var sexton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
