Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hansen är femtio år nu. Han tillhör den grupp europeiska författare
som snyftar över medlöparnas öde. Det är så dags igen. I Frankrike
kommer det tio böcker i veckan av det slaget. Så är Frankrike större
än Danmark också och hade fler sådana. De bildar en hel publik
kollaboratörsfamiljerna. Hansen lyckas till och med få in lite snyft om
Quislings död. Jag var i Oslo då. Jag minns hur glada vi var när
Quisling sköts. Det var rätt att skjuta honom. Därför är också
Amne-stys kampanj mot dödsstraffet så meningslös. Sådana som Quisling
skall skjutas. Jag minns dock inte att någon av oss önskade få Hamsun
skjuten. Han var en förrädare. Han var - som han själv sade
-Quislings man och han borde dömas och bestraffas. Men avrättas?
Nej! Inte för att han var gammal och berömd utan för att hans
förräderi mot Norges folk inte var lika grovt som Quislings.
Hansen glider och halkar på orden. Han söker och trevar och tafsar.
Då och då skriver han rent ut att uppgörelsen med quislingarna var
utan rättsgrund eller av ohygglig hårdhet; sedan sjunker han ner under
en yta av demokratisk allmänupprördhet över döda judar och
nazistisk ohygglighet. Jag tycker det luktar hum hum om Thorkild Hansens
prosa; dolda åsikter som legat länge i mörkret och surnat in. Efter att
ha läst honom förstår jag att han är en person av det slag jag inte
släpper in i mitt hem och inte tar i hand. Men visst kan man använda
sig av hans textmassa även om det frestar på att ta sig igenom hans
språk.
Därmed från Hansen till Hamsun. Lars Forssell skrev en alldeles
lysande artikel i Expressen 25-9-78: ”Hamsun - visst var han
nazist.” Lars Forssell tog upp den svåra frågan: stora författare som
Hamsun, Ezra Pound, Céline var inte bara samarbetsmän i meningen
förrädare; de var också mer än reaktionära. De var fascister. Listan
kan göras lång. Men det är viktigt att hålla båda leden i minnet - de
var stora konstnärer och samtidigt verkliga fiender. Det är ju inget
problem med Ludwig Tugel eller Josef Friedrich Perkonig. De var inte
stora konstnärer. Fallen Hamsun, Pound, Céline bevisar riktigheten
av vad Mao Zedong skrev om faran med den verkligt reaktionära
litteraturen av ytterligt hög litterär kvalitet. Men det räcker inte med
att kasta bort och fördöma. Det bortkastade frodas och vad
fördömelsen beträffar undrar jag om inte det sjuka med Thorkild Hansens språk
är att han officiellt fördömt och undertryckt åsikter som sedan legat
inne i mörkret hans och skjutit långa vita groddar tvärs genom orden.
Ett sundmanskt öde. Det medvetna läsandet befriar däremot. Som
Lars Forssell skrev:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
