- Project Runeberg -  Skriftställning / 12. Dussinet fullt /
31

(1968) [MARC] Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

möjligt och nödvändigt att lära dem ett och annat. Varken när det
gäller barn eller hundar räcker det då med rapport och obetingade
reflexer när man skall fostra dem. Det krävs medveten fostran både
för hundens grunddressyr och för att barnen skall lära sig läsa, skriva,
räkna och bli socialt funktionsdugliga. Föreställningen att barn
”förverkligar sig” eller ”utvecklar sina inneboende anlag” är djupt
reaktionär. Alla har vi fostrats. På egen hand - eller blott i sällskap med
jämnåriga - når vi inte ens det lägsta barbari. Ingen bär
multiplikationstabellen inom sig vid födseln. Den frågan tar jag upp en annan
gång ty där finns stor oklarhet.

Florry börjar dock nu uppträda som alla mina tidigare hundar. Det
är intressant att se hur det går till. Guns tredje hund hette Billy. Det
var en cocker spaniel. Den tyckte om att bli dammsugen och så
befriad från löst hår. (Hon lämnade ifrån sig Billy till moster när vi
reste till Spanien i januari 1957. Sedan när vi var i Indien hörde vi att
Billy dött av ålder. Då skaffade vi en korthårig svart och brun pyedog.
Det är en stabil ras fast den kallas gathund. Det var den klokaste hund
vi haft.) När vi kom hem till Sverige och skaffade Cheeta 1963
damm-sög vi också henne en gång för att få bort det valphår hon släppte över
hela huset. Men det var dumt. Sedan var hon rädd för dammsugare
hela livet. 1967 när vår katt blivit överkörd och vi skaffade en kattunge
tog Cheeta hand om den som en mor. Hon lärde den snabbt att fly för
livet och gömma sig när någon tog fram dammsugaren. När så Florry
kom som liten valp till huset höll sig katten först på sin kant. Den var
dock elva år och stor och tung och råttfångare och förstadjur. Då
tyckte Florry dammsugaren var rolig. Sedan började hunden och
katten umgås; leka ihop och sova med varandra på dagen när det var
kallt. Då blev Florry också omedelbart paniskt rädd för
dammsugaren. Med föredöme och genom rapport lärde den erfarna katten
Florry (liten valp) husets seder och bruk.

Det är inte lätt att lära på tvärs mot de obetingade reflexerna. Jag
hade en terrier mot slutet av fyrtiotalet som var en fin råtthund. (Hon
hette Sormi och var namnad efter min ungdomskärlek.) Men Florry är
ingen råtthund. Katten har kommit med möss och gett henne och sökt
visa henne men Florry bara tuggar lite och ser förvirrad ut. Sedan
spottar hon ut musen igen. Nu har katten gett upp. Florry är obildbar
när det gäller möss.

När Cheeta var fjorton år skulle skulle hon dö. Hon blev förlamad i
bakkroppen. Fick allt svårare att gå. Måste bäras i trapporna. Till slut
bar benen henne alls inte. Avföringen gick i korgen. Då grät hon. Vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:20:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skrifts/12/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free