Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvättade henne och stoppade om henne och hon somnade. Korgen
stod i matrummet. Jag arbetade. Plötsligt måste jag se upp. Då stod
hon därnere i korridoren som vanligt. Precis där Florry nu står. Hon
nidstirrade på mig. När jag kom fram föll hon ihop. Det var hennes
sista kraftansträngning. Sedan började dödskampen. Hon var rädd.
Hon ville att både Gun och jag skulle sitta bredvid henne. Om någon
gick ut började hon gny. När vi satt där sov hon i korta ryck. Katten
kom in med en mus och lade vid nosen. Sedan satte sig katten på
stolen. När det var helt oåterkalleligt ringde vi efter veterinären.
(Cheeta hade cancer, det visste vi. Hon hade undersökts förut.)
Fortfarande märkte hon om någon lämnade rummet. Då blev hon orolig.
Sedan sjönk hon i medvetslöshet och då kom veterinären och gav en
sista spruta. Hon ryckte inte ens till när sprutan stacks in. Hon var
redan långt borta.
Man kan fråga sig varför vi inte ringde och ordnade så att hon blev
avlivad redan tidigare då när hon blev oförmögen att gå i trappor. Det
hade ju varit bäst för henne. Men det tyckte hon ju inte. Hon ville inte
bli avlivad. Det vill inte jag heller bli även om jag blir gammal nog att
inte kunna hålla mig ren i sängen själv.
Jag har haft sex hundar. Jag har alltid haft hund och katt när jag
kunnat. Innan jag hade egna hundar fanns barndomens hundar. Hos
farfar och farmor på Gesta gård här vid Stallarholmen skall det ha
funnits en sanktbernhardshund. Jag vet inte om jag minns den.
Farmor hade ju hand om mig från början. Det blev hon och farfar som
präglade mig. Viran hette en jakthund. Hon fick många valpkullar.
Präktig hette schäfern.
Sedan dog farfar 1934. Jag brukade vara hos mina morbröder Folke
och Stig Reimer på Kvicksta gård lite närmare Mariefred. Stig och
Karin hade Ritzi. En livlig och kvicktänkt tik. En lapphund. Folke
hade jakthundar. Mest umgicks jag med Träff. Han varen melankolisk
stövare. Han gick på löplina och jag brukade sitta mot honom och
läsa. Han låg stilla som en stor kudde om man pratade lite med
honom. En gång kom min mor på besök. Jag satt mot Träff i
hundgården och läste ”Bill den laglöse”. Jag tror det var den sommaren jag
fyllde tio år. Det bör ha varit mot hösten. När hon såg på mig sade
hon:
— Stackars Jejje! Har du sådant ömhetsbehov att du måste sitta
med hunden!
Jag brydde mig inte om att säga någonting. Hon begrep inte. Hon
trodde faktiskt att det var symptom på emotionell störning att sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
