Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är en riktig och ordentligt häftad bok som fått en typografisk
utformning som motsvarar dess intellektuella värde. Det krävande
översättningsarbetet har på ett - såvitt jag kan bedöma - mästerligt
sätt utförts av Paul Enoksson som också skrivit noter och efterskrift.
Denna utgivning är ett stort bidrag till folkets kultur.
Av flera skäl är det nödvändigt att vi läser och diskuterar Beccaria.
Ett är det allmänna att vi just i denna senborgerliga tid av upplösning
behöver de borgerliga klassikerna. Det är ju vi - som vill gå förbi
borgardömet - som representerar borgerlighetens egen heroiska
tradition. Det är vi som har att föra arvet från Beccaria vidare.
Beccaria formulerar de teoretiska invändningarna mot dödsstraffet.
Dessa invändningar har använts för att inskränka dödsstraffet. Men
han formulerar sig också på ett sätt som är ordentligt resonerat mitt i
den allmänna medkänslan. Därmed blir han oss användbarare än t ex
Amnesty. Ty Amnestys kampanj mot ”dödsstraff överhuvudtaget” är
inte resonerat. Om till exempel Per Wästberg på DN studerat Beccaria
hade han inte behövt skriva så dumt som han gjorde om Quislings
nödvändiga död år 1945.
Kärnan i Beccarias resonemang kring dödsstraffet lyder:
”Den meningslösa mängd av kroppsstraff, som aldrig har gjort
människor bättre, har drivit mig att undersöka, om dödsstraffet
verkligen är meningsfullt och rättvist i en välorganiserad stat. (...)
Dödsstraffet är sålunda inte en rättvisa, ty jag har visat att den inte
kan vara det, utan det är nationens krig mot den enskilde
medborgare som nationen ansett det nyttigt eller nödvändigt att förgöra. Om
jag kunde visa att dödsstraffet inte är vare sig nyttigt eller
nödvändigt, skulle jag tjäna mänsklighetens sak.
Det finns endast två skäl som tycks kunna motivera en
medborgares död. Det första föreligger om han, trots att han berövats
friheten, likväl har sådana förbindelser och sådan makt att han hotar
nationens säkerhet och om hans existens kan framkalla en farlig
omvälvning i den bestående statsformen. En medborgares död blir
således nödvändig, när nationen håller på att återvinna eller förlora
sin frihet eller när oredan under tiden av anarki intar lagarnas plats.
Men när lagarna fredligt regerar under en styrelseform som åtnjuter
hela nationens förtroende och är väl försvarad utåt och inåt genom
sin makt och den allmänna opinionen, vilken kanske är ännu mera
verksam än makten, och när endast den verklige härskaren regerar
och rikedomarna skänker nöje och inte maktfullkomlighet, kan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
