Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland för att vi skall kunna göra något förnuftigt. I Sveriges Radio
har man inte inbjudit mig till någon verklig debatt . Man vet ju att jag
kan frågan. Alltså vill man att jag skall sitta i Göteborg i ett
underhållningsprogram med Sara Lidman. Då till hennes egenskaper hör att
hon är totalt oförmögen till förnuftsenlig debatt skall vi hojta och
skrika åt varandra och (andligen) slita håret av varandra under stort
känslouppbåd. Det är vad man på Sveriges Radio tror vara debatt. I
Tyskland får jag argumentera.
Vi kör ner genom Sverige. Då jag är motståndare till könsroller får
Gun köra under det jag sitter bredvid och läser. Hon kör ju bättre.
Mycket bättre. När vi hinner ner mot Skåne på eftermiddagen rinner
svenskheten av mig. Ty här går gränsen. Söderut tror folk att det finns
privat område. Söderut var moralen lite annorlunda. Man gick inte på
grannens mark och man friade inte så lätt som i Småland. Men inte
kan jag (handen på hjärtat) se större olikhet i nationalkaraktär mellan
svenskar och skåningar. Och under det vi kör söderut genom
Danmark i mörkningen blir jag mindre och mindre övertygad om att
teorierna från natten innan håller. Danmark är ju hemma.
Nästa morgon på väg genom Tyskland har jag vänt mig ut och in.
Sverige är nordtyskt. Våra dygder är tyska. Men vi förhåller oss till
Preussen som Preussen till Rhenlandet. Vi är ordningens mästare.
Och under det regnet faller över potatisåkrarna känner jag min
kulturella tyskhet växa under kavajen.
Oproblematisk är vår tyskhet inte. Under kriget var den ett
problem. Dock - Hitler var inte Tyskland. 1944 var jag hemma i det
andra Tyskland. Hela läsningen, hela kulturen; politiken också. Allt
vårt var ju tyskt. Den svenska socialdemokratin är alltigenom tysk i
traditionen. Och sent på eftermiddagen kommer vi körande hem till
Berlin igen.
På kvällen sitter vi på lokal med tysk berlinervänster och dricker
vitt vin från Elsass. Som det heter här. Och ju längre kvällen går ju
mer känner jag att tyskheten är mig för trång. Det är en sorglig
vänster. Suckar. Lider. Säger sig vilja skydda varje träd. Ömkar sig
över hur illa världen gör den. Fram mot midnatt förklarar jag Diderot
för dem. Vi (och nu är jag vi med Diderot) intellektuella som
fortfarande arbetar inom vår (och nu är den europeisk) tradition ser
produktionen som grundval. Vänstern i Berlin är bara en elitär
småborgarsuck, säger jag. Läs Diderot! Studera encyklopedien! Så skall
problemen tas. Och lyriskt berättar jag om teknikens underverk.
Fu-sionskraften och de oändliga möjligheterna. De suckar allt dystrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
