Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvällspressen ett ställningstagande för dödsstraff. Per Wästbergs
beslut om att inte ”öppna spalterna” för en debatt om 1948 års lag och
försöken att slå ihjäl FiB/K för att dess stämma inte förbjudit mig att
publicera texter som den om markis Beccaria är djupt oroväckande.
Där diskussionen upphört har också möjligheterna till en fungerande
politisk demokrati upphört. Dock har denna typ av svar på frågan om
inte 1948 års lag var en god och nödvändig lag gjort mig helt övertygad
om att det är hög tid att nu ställa kravet på återinförande av denna lag.
Det innebär grundlagsändring. En sådan kräver diskussion i sak. Det
är som sagt inte fråga om sådant som maskrosvin och burfågelfrihet
utan om nödvändiga skyddsåtgärder för nationens existens under
krigstid och samtidigt det lika nödvändiga skyddet för också de
avvikandes och inopportunas rättssäkerhet under krig. Det politiska
kravet att återinföra 1948 års lag är alltså ett demokratiskt krav. Det
borde finnas några politiker som - trots att det är valår - vågar ställa
detta krav. Det är ju faktiskt så att 1948 års lag motsvarar den ännu
gällande rättsuppfattningen bland en stor del - troligtvis större delen
- av det svenska folket.
Vad är det vi behöver skydd mot? Det är sådant som Vidkun
Quislings — och de tjeckoslovakiska ryssvännernas - intriger för att
övertyga främmande makt att erövra det egna landet; det är sådant
som Vidkun Quislings rätt framgångsrika försök att förlama den
lagliga regeringens arbete på att mobilisera militärt motstånd mot den
anfallande stormakten; det är också sådant som den på visst sätt
legitime franske konseljpresidenten Lavals kvalificerade
landsförräderi. Det gäller alltså brott som hotar själva nationens existens. I
normala fall har straff mycket liten avskräckande effekt. Men för de
personer som är i besittning av makt och begåvning nog att begå så
kvalificerade brott mot nationens existens är faktiskt medvetandet om
att brottets straff blir döden en avhållande faktor.
Samtidigt är det viktigt att verkställigheten av detta straff omgärdas
med de mest ytterligtgående försiktighetsåtgärder. De föreskrevs
också i 1948 års lag.
Jag kan inte finna att de argument som förde fram till 1948 års lag
har blivit föråldrade. Inte heller kan jag gå med på att de politiker och
jurister som den gången diskuterade frågan var en samling Idi Amins
meningsfränder.
Bakom försöken att med påtryckningar hindra debatten i sak och
ersätta argument med allmänt råskäll döljer sig i bästa fall en
föreställning om att krigsrisken minskar om man låtsas som om den inte finns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
